Rapportering är inte ett kvitto på trygghet – det är ett kvitto på att något har gått fel. Den avgörande frågan är vad som händer efteråt. När en äldre person får sitt underliv rakat utan samtycke är det inte ett kvalitetsbevis. När en brukare berättar att personal urinerat i hens handfat och samtidigt är rädd för repressalier är det inte en styrkedemonstration för öppenhet. Det är ett skydd som har brustit! Det är dessutom förvånande att social- och omsorgsrådet nu verkar ifrågasätta behovet av en oberoende granskning – när alla partier tidigare sa ja till Sverigedemokraternas förslag. Vi har lyft alarmerande brister, där allvaret förminskas, rutiner inte följs och ansvaret gång på gång skjuts över på medarbetare och ibland till och med anhöriga. Att säga att ”tusentals omsorgsinsatser fungerar varje dag” förändrar inte detta.
Ett system bedöms inte efter hur ofta det fungerar – utan efter hur det hanterar sina allvarligaste misslyckanden. Att säga att ”vi följer rutiner” räcker inte när mönstret visar att rutinerna inte förhindrar nya allvarliga händelser. Det är inte personalens mod vi ifrågasätter. Det är ledningens förmåga att leda och följa upp verksamheten. När man blundar för den kritik som lyfts av medarbetare, verksamheter och i Lex Sarah- utredningar sviker man både personal och brukare. Att antyda att allvarliga incidenter skymmer det goda arbete som görs är inte bara fel – det lägger skuld på dem som vågar berätta. Det är så tystnadskultur skapas. Om den drivs från politiskt håll undergrävs både förtroendet för förvaltningen och oss politiker i en politiskt styrd organisation. Att granska ledning och uppföljning är förtroendevaldas uppgift. Trygghet byggs inte genom att omdefiniera missförhållanden till kvalitet – den byggs genom ansvar och handling.
Greger Plannthin (SD), Victoria Dahlqvist (SD), Gun-Marie Daun (KD), Elisabeth Mattsson (L)
