Någon gång under 2025 lyckades jag efter flera försök få ut frånvarostatistiken för kommunens högstadieskolor. Anledningen till intresset var att vårt utbildningsråd hävdat att endast en handfull elever hade en frånvaro på över 30 procent, de missar alltså minst en årskurs av tre under högstadietiden. Det visades sig behövas många händer för att räkna upp dessa ungdomar som hamnat i en uppförsbacke under sina tidiga tonår, närmare bestämt drygt tio händer.
Jag skrev då ett öppet brev till vårt utbildningsråd för att höra hur kommunen hanterar den problematiska skolfrånvaro. Svaret blev i korthet att det finns olika typer av frånvaro och att skolorna hanterar det hela. Hur skolorna i praktiken agerar och stöttar enskilda elever framgick inte. Däremot framgick att vi alla behöver lära oss skollagen för att förstå komplexiteten. Och hör och häpna, jag har faktiskt fått möjlighet att lära mig skollagen, på riktigt, har till och med akademiska, inklusive lärarlegitimation för gymnasiet och högstadiet. Därtill ingår pedagogisk kunskap och kognitionsvetenskap i lärarutbildningen. Under min utbildning nämndes inte en enda gång att ökade krav, disciplin och graderingar av elever gynnade elevers skolgång. Ett genomgående tema var däremot vikten av bra relationer, att läraren behöver förstå elevernas förutsättningar och tidigare kunskaper. Undervisa med hjärta och engagemang. Alla vi människor behöver känna förtroende för de som vi lär av. Detta kan vara mer eller mindre ett omöjligt uppdrag för dagens lärare med elevers olika behov och förutsättningar, stora klasser och fokus på budget istället för pedagogik och elevfokus.
Men åter till skollagen. Den säger i korthet att skolan ska möta upp alla elever så de får utveckla sin fulla potential. Oavsett vem som är deras förälder, var de bor eller om de har eftersläpande förmågor. Där är Kungälvs skolor tyvärr inte idag. Vad gör vi åt det? Vi röstar aktivt i september.
Ulrika Gillenius
