Brev till någon som har makt att hjälpa.
Hjälplöshet skulle kunna genomsyra hela mitt brev. Jag skickar mina barn till skolan som ska vara den tryggaste miljön för dom att vara i. I själva verket är det den mest otrygga platsen. Resurserna räcker inte till och skolan går inte runt. Inte ens med vikarier utan utbildning, som sätts på de barn som behöver utbildningen allra mest. Elever på skolorna i Kungälv har så mycket resursbehov att de ”självgående” barnen far illa, ramlar mellan stolarna. I min värld undrar jag om man kan man hjälpa någon alls? Skolan ska vara en plats för utbildning! Hur mycket utbildning får de egentligen när det ser ut som det gör i Kungälvs kommun? Kan man lära sig när man känner sig ensam och osedd? För det är exakt det mina barn gör. Ensamma och utsatta på två olika sätt.
Jag har exempel från båda sidorna. Mamma till två. Ett barn med svår ADHD och mentaliseringssvårigheter och ett barn som är försiktig, oproblematisk och som passar perfekt in i ramen för hur skolan ser ut idag. Hon gör inget väsen av sig, han gör massa väsen av sig. Hon vågar inte säga till, han säger till om allt.
Hon vill inte gå till skolan men det gör hon ändå. ”mamma, ingen lyssnar. Jag har inga kompisar”. Tårarna strömmar. Tänk om hon hade fått gått i en mindre klass, ett mindre sammanhang där någon såg henne, lyfte henne och sa till den där klasskamraten som inte låter henne vara med, att här hjälper vi varandra, här tar vi hand om varandra och låter inte någon vara ensam. Men ingen ser, ingen hör. Så många barn överallt, för många ungar som kräver en till en, så som mitt andra barn har gjort hela sin skolgång.
Han vill inte gå till skolan, men gör det ändå, stökar, bränner sina broar bland vänner, impulser tar över det mesta med både bråk och argumentationer. Hela hans skolgång är genomsyrad av samtal från skolan, problem, störningar, bråk mm. Skolan har inte givit honom de förutsättningar han hade behövt men han har ändå haft helt fantastiska lärare, som inte räcker till. Tänk om han hade fått gå i en mindre klass, ett mindre sammanhang där han kunde få ro i sitt huvud och kunna visa vilken empatisk, omtänksam, genomsnäll och supersmart kille han är. Då hade han haft alla förutsättningar att klara sin skola och vara en bra kompis. Diagnosen sätter käppar i hjulet. När ingen medicin känns bra, när BUP inte kan erbjuda psykologhjälp då han inte är självmordsbenägen, ÄN. När skolan inte har tillgång till en kurator för stunden, då känns det hjälplöst.
Nästa år börjar han på högstadiet och kommer ha flera olika lärare att förhålla sig till, där blir elever utsatta av varandra, där är skadegörelsen som störst, där sker kränkningar dagligen i det tysta, där skriker lärare på hjälp, där verkar ingen se vad som händer på riktigt. Eller så gör dom det, men det finns inte resurser nog. Att rektorer inte ens i media vågar stå upp för de elever som kräver/behöver det mest. Vad händer om man som rektor går ut med sanningen i media?
Jag vet att det finns barn som inte vill gå på till skolan i Kungälv, dom är många. Jag vet barn som skriker, gråter, är rädda för att sätta sin fot på Kungälvs högstadieskolor, som krampaktigt håller sig fast i dörrkarmen hemma.
Jag som förälder har alla befogenheter att godkänna, hjälpa och ansvara över mina barn och se till att dom blir goda samhällsmedborgare. Men jag är helt hjälplös när mina barn blir formade av den skolmiljön Kungälv just nu har.
Hur många barn ska behöva må dåligt, bli utbrända? Vad ska behöva hända våra barn? Hur många lärare är kommunen villig att offra innan man förstår att förskollärare och lärare inte har rätt förutsättningar att utför sitt arbete? Till er politiker, Upp till bevis, sluta mörka skolans verkliga miljö.
J
