Jan har rätt om köerna vid Kungälvsmotet.
Många Kungälvsbor behöver inga fler utredningar för att förstå att trafiken redan är ett problem. Det räcker att försöka ta sig ut på E6 i rusningstid. Just därför borde fler reagera på vad kommunen nu planerar i ÖP2050.
Kommunens linje är att centralorten ska förtätas kraftigt. Åseberget, Kexstaden och flera andra projekt ska byggas ut. I verkligheten betyder det att fler människor, fler transporter och fler vardagsresor ska byggas in i ett redan överbelastat trafiksystem, samtidigt som kommunen undviker att tydligt redovisa den samlade effekten av den förda politiken. Åseberget innebär omkring 2 000 nya bostäder med trafik mot Marstrandsvägen och Kungälvsmotet. Kexstaden innebär omkring 1 600 nya bostäder i ett redan känsligt trafikläge.
Från Ytterbyhållet planeras ytterligare drygt 1 000–2 000 nya bostäder. Till detta kommer annan förtätning i centrum och tung trafik från Skälebräcke bergtäkt under lång tid framöver. För många är detta kanske att slå in öppna dörrar. Men det behöver sägas ändå: det krävs knappast någon dyr konsultutredning för att förstå att flera tusen nya bostäder inte kommer att förbättra trafiksituationen vid ett Kungälvsmot som redan i dag är hårt ansträngt. Även om en del trafik av ren nödvändighet kommer att pressas över Fästningsholmen mot Rödbomotet, finns det i praktiken ingen annan rimlig motorvägspåfart än Kungälvsmotet för merparten av centralorten och boende från Ytterbyhållet.
Någon ny centralt belägen påfart som löser problemet framstår inte som ett realistiskt alternativ inom överskådlig framtid. Kommunen har istället hänvisat till det planerade Karebymotet. Det är riktigt att det kan avlasta delar av trafiken på väg 168. Men den avgörande frågan är inte om Karebymotet avlastar något, utan om avlastningen räcker när kommunen samtidigt planerar för flera tusen nya bostäder.
Karebymotet kan vara en del av lösningen, men bara om framtida bostadsområden placeras strategiskt på ett sätt som faktiskt minimerar påverkan på redan hårt ansträngda vägsträckor. Det kan inte användas som ett seriöst argument för att legitimera den massiva förtätningsstrategi som Kungälvs kommun nu driver, utan att kommunen redovisar nettot: dagens trafik, minus faktisk avlastning, plus trafiken från ny exploatering. Det är just en tydlig och samlad redovisning av nettot vid Kungälvsmotet som saknas eller åtminstone inte har presenterats på ett begripligt sätt för allmänheten.
Kommunen driver en omfattande förtätningsstrategi som kommer att påverka väldigt många människors vardag. Därför är det både obegripligt och respektlöst att ett sådant underlag inte har presenterats i förslaget till ny översiktsplan 2050. Vad har annars en översiktsplan för funktion, om inte att säkerställa att de olika projekten samordnas till en fungerande helhet?
Det mest oroande är att trafikunderlagen för de olika planprojekten verkar hanteras var för sig, utan att kommunen tydligt redovisar den samlade effekten på Kungälvsmotet. Det riskerar att uppfattas som att problemet är känt, men att förtätningen ändå prioriteras utan att konsekvenserna redovisas tillräckligt tydligt.
I stället verkar kommunens resonemang i stor utsträckning bygga på att bilåkandet ska minska kraftigt genom ändrade vanor, mer kollektivtrafik, gång och cykel. Det vore förstås bra. Men det saknas stöd för att ett så stort trendbrott är realistiskt, oavsett om man tittar på Kungälv eller regionen i stort.
Kommunen ber alltså Kungälvsborna att tro på att ett redan överbelastat trafiksystem ska klara ännu större påfrestningar. Samtidigt planerar man en stad utifrån förhoppningen att människors framtida livsvanor ska lösa brister i den fysiska planeringen. För mig låter det som önsketänkande. Som att verkligheten ska anpassa sig efter planen. Trafikverket kommer inte kunna trolla bort problemet med knäna. Människor kommer inte heller ändra sina levnadsvanor radikalt bara för att politiken önskar det. Om kommunen vill räkna hem kraftigt minskat bilresande räcker det inte med målbilder. Då måste kommunen visa vilka konkreta åtgärder som gör förändringen realistisk – och jämföra med historiska utfall från liknande satsningar, i områden med motsvarande demografi och förutsättningar.
Risken är inte försumbar, för någon. Om kommunen tillåts bygga bort fungerande vardagspendling bygger man också bort en del av kommunens attraktivitet. Då är det naivt att tro att bostadspriser, flyttnetto och förtroende för politiken inte påverkas. Jan pekar på ett verkligt problem. Men frågan är större än dagens köer. Problemet kommer också att bli större om inte Kungälvsborna gör det tydligt för politikerna att de förväntar sig en fysisk planering som faktiskt fungerar för människorna som bor i kommunen. Det här valet handlar därför inte bara om nästa mandatperiod, bara för att det är då spaden förväntas sättas i marken. Frågan är inte heller begränsad till vilka köer Kungälvsborna ska tvingas leva med fram tills ”någon annan” hanterar problemet.
Det som avgörs i höstens val handlar om hur människor i framtiden kommer att se på Kungälv som plats att bo, leva och investera i. Det är inte en liten fråga. Det är en fråga som kan definiera Kungälvs attraktivitet för en hel generation.
Tobias Sandell
