Jag läser artikeln om bebyggelsen på Floragatan där Ida Bjärmark uppger ”Vi har försökt hitta ytorna där det inte är så mycket naturvärden. Det är mest gräsmattor vi exploaterar på.” Känslan är att kommunen gång på gång underskattar och bortser från invånarnas upprepat påtalade behov av grönska. Vi behöver färg och växtlighet i vår närhet för att må bra. Aldrig framträder behovet så tydligt som på våren då den gör entré med alla dess färger. Det hörs en lättnadens suck. Puh, vi överlevde ännu en grå vinter!
I Komarken får jag tacksamt nog möjlighet att dra en lättnadens suck. Här kan jag ta en fika i den lummiga parken intill Kongahällavägen. Cykla under trädgrenarna på gång- och cykelbanan mellan Gunnarsberg och Kungälvsvägen. Från mitt köksfönster kan jag utöver buskar och blomsterrabatter räkna till sjutton träd. Sjutton mycket betydelsefulla träd.
Annat är det på andra sidan motorvägen, där går andningen tyngre. Här reser sig byggnader som stänger ute både ljus och natur. Horisonter har kapats och ersatts av bastanta hustak. En liten rabatt ska kompensera för den gröna gräsplätten och den vita stenlagda gatan har redan blivit smutsig. Jag beger mig i stället till gräsplätten på Floragatan. Här stannar jag till och lyssnar in fågelkvittret. Hör och häpna, gräsplättar har naturvärden.
Ur ett ekologiskt-, socialt- och hälsoperspektiv känns det omodernt och nonchalant att inte inkorporera naturen mer i stadsplaneringen. Tyvärr är det bara en del i det hela. Vi har även försummandet av Kungälvs historia, kultur och resurser. Men också känslan att invånarnas åsikter och behov förbises. Det tycks pågå någon form av byggmani där ett helt nytt Kungälv skapas utan hänsyn ovanstående. Ett Kungälv utan tydlig värdegrund, identitet eller samhörighet. I insändaren ”Kungälvs kommun framstår som ansvarslös och kortsynt” belyses till stor del det fullskaliga problemet. Det är en insändare som tåls läsas mer än en gång.
Cai
