Sektor Trygghet och stöd i Kungälv uppvisar återkommande allvarliga brister.
Nyligen rapporterade Sveriges Radio att kommunen placerar människor på boenden med stora kvalitetsproblem. Samtidigt visar kommunens årsbokslut att den tvingande vården ökar kraftigt – nära en fördubbling. Parallellt skenar kostnaderna för konsulter och inhyrd personal. Sammantaget pekar detta på brister i kompetensförsörjning, svag kontinuitet och otillräcklig styrning.
Det här är inte bara siffror i ett dokument. Det är konsekvenser i människors liv.
Placeringar sker utan tillräcklig kontroll.
Uppföljningen brister.
Åtgärder sätts in först när skadan redan är skedd – ofta först efter att media slagit larm. Det är ett system som sviker sitt ansvar gentemot människor som samhället har ett särskilt ansvar att skydda.
Lex Sarah-anmälningarna bekräftar samma mönster: varningssignaler fångas inte upp, uppföljningen brister och åtgärder saknar faktisk effekt.
Trots detta bedöms mål som uppfyllda – samtidigt som resultaten försämras. Det är inte resultatstyrning, utan en administrativ konstruktion utan förankring i verkligheten.
När risker gång på gång inte fångas upp i tid och ansvar ständigt skjuts fram kan det inte längre beskrivas som enskilda fel.
Det handlar om ett strukturellt ledningsproblem inom verksamheten – och i förlängningen om den politiska styrningen av Trygghet och stöd.
Förtroendet urholkas. Att återupprätta det kräver inte fler rutiner eller nya dokument.
Det kräver styrning som fungerar – och ansvar som tas.
Greger Plannthin (SD), Victoria Dahlqvist (SD), Gun-Marie Daun (KD), Elisabeth Mattsson (L)
