Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Efter ett kvartssekels slit i fotbollens tjänst – Hall of Fame nästa för trion

De har arbetat på högsta nivå och nere vid gräsroten – eller både och. I Göteborgsfotbollens Hall of Fame kan den som gett minst 25 år av sitt liv till föreningsarbete väljas in som medlem.
När portarna öppnades i september släpptes Kungälvstrion Håkan Pernhede, Kalle Engström och Gustav Hessfelt in i gemenskapen.

Ytterbys målvaktstränare Håkan Pernherde är den i trion som har varit på de mest meriterade breddgraderna inom fotbollen. Nio år med damlandslaget, samt fem år med damernas U23-landslag har gett VM-silver och -brons, plus ett EM-silver. Han har också varit ledare i allsvenskan och superettan.

– Men det är inte för landslaget jag får plaketten för Hall of Fame, utan för det jag har gjort inom Göteborgsfotbollen, säger Håkan Pernhede.

Hans ledarkarriär började med ett smått dramatiskt klubbyte.

– Jag hade mitt första lag 1981 i Qviding. Jag hade spelat med Qviding länge, men ville gå till Ahlafors, för de hade målvaktstränare. Qviding stoppade mig och jag blev ettårsfall (innan Bosman-domen på 90-talet kunde spelare stängas av i ett år om klubbar inte kom överens om en övergång). Då hörde Qviding av sig (!). Damlagets tränare hade slutat. Jag gav dem ett bud jag tyckte att de kunde betala, berättar han.

Vi förlorade med 0–14 och jag började grina i målet. Om vi släppte in sju mål var jag jätteglad. Vi vann vår första match när vi var nio år.

Gustaf Hessfelt hade också varit målvakt i Ahlafors. Det började på tuffast möjliga sätt som sex-sjuåring.

– Vi förlorade med 0–14 och jag började grina i målet. Om vi släppte in sju mål var jag jätteglad. Vi vann vår första match när vi var nio år. Men samma lag blev sedan fyra i juniorallsvenskan, säger han.

Björkman lockade till Qviding

I samband med ett jobb på Västsvenska idrottsförbundet träffade han Eijlert Björkman, mångårig ledare i klubbar som IFK Göteborg, Qviding, Lerum, Öxabäck och Djurgården.

– Han frågade om jag ville bli tränare i Qviding. Jag var sedan målvaktstränare mellan 1993 och -96. Sedan blev jag tillfrågad av Blåvitt och jag började vid deras akademi, berättar Gustav Hessfelt.

Han är kvar i IFK Göteborg än i dag, nu som koordinator. Vid sidan av fotbollen har han uppdrag i Kongahälla ridsällskap, där hans inte lika fotbollsintresserade dotter är aktiv.

– Hon tål lite skit under naglarna, menar Gustav Hessfelt.

Kalle Engström har verkat på breddföreningsnivå i Romelanda UF, jämte ett engagemang i Idrottsrådet i Kungälv, som tack vare idoga dialoger med politiker och tjänstemän bland annat resulterat flera konstgräsplaner i kommunen.

– Jag har varit i Romelanda UF sedan vi flyttade dit 1996. En av mina söner, Jonathan Engström, född -89, gjorde tolv säsonger i Romelanda. Det har varit fantastiskt roligt. Romelanda är ett ganska litet samhälle och vi har inte så många spelare i varje åldersgrupp, men det laget hade tur och kunde hålla på tills de var juniorer. Det är kämpigt varje år med juniorer, men nu har vi ett bra P16-lag, säger Kalle Engström.

Man lägger ner mycket tid, men ser sedan hur mycket det ger.

– Säsongen 2008 blev jag ordförande i föreningen. Innan Romelanda var jag kassör i Länsmansgårdens damfotbollsklubb. Det var några tjejer som inte var nöjda med Lindholmen och startade ett eget lag. Och vi byggde en klubbstuga, berättar Kalle Engström, som var aktiv som spelare i Kullen och har bland annat två träningar med Reine Almqvist på meritlistan.

Han fortsätter:

– Man lägger ner mycket tid, men ser sedan hur mycket det ger. Det är en bonus, en lycka att se spelare hålla på även om resultaten inte alltid finns.

Gustav Hessfelt känner igen känslan.

– Jag träffar människor och ser hur de lyser upp. Det driver oss: att folk ska ha kul, säger han.

Håkan Pernhede har många minnen, några håller han högre än andra.

Politik med Pelé

– Under mitt första VM på damsidan 1991 gick jag ner i baren. Där satt en mörkhyad herre och jag pratade med honom i en timma, mest om politik och lite om fotboll. Det var Pelé, berättar han.

Ur-blåvite Pernhede fick en gång en förfrågan från Gais om tränarjobb. Han tackade nej.

– Jag svarade att jag är ledsen, men möter Gais Blåvitt så står jag där och jublar om Blåvitt gör mål. Men efter det ångrade jag mig. En tränare i Gais tyckte att ”Det är lugnt. De ringer nästa år igen”. Men de hörde aldrig av sig, säger Håkan Pernhede, som även han fick en tuff start som målvakt i Qvidings seniorlag.

– Jag släppte in mål efter 45 sekunder mot Mossen. Men jag tog en straff och vi vann med 2–1. Sedan gjorde jag 200 matcher för Qviding.

Han har varit verksam från femman upp till allsvenskan på herrsidan, samt division 1 till landslaget i damfotbollen.

– När VM blåste igång fick jag en viss känsla. Men precis samma känsla kom när jag tränade Qvidings damer två år senare. Man är engagerad, det spelar ingen roll vilken nivå man är på, tycker Håkan Pernhede.

Han blev mentor för många målvakter och målvaktstränare. Det var inte odelat positivt att ha den rollen.

– Alla såg upp till mig och lyssnade till mina idéer. Men jag fick inget tillbaka. Det var skitjobbigt. I landslaget var allt upp till mig, jag fick sätta normerna för utbildningar och hur vi jobbade tekniskt. Jag hade säkert inte alltid rätt. Men ingen vågade säga till. ”Gör du rätt?”. Jag hade en jobbig period med mig själv, för jag ville ha feedback, menar Håkan Pernhede.

– ”Penna” var den man såg upp till. Han hade varit med på VM. Men det tog inte lång tid att fatta att han inte kunde nåt … (skratt), pikar Gustav Hessfelt.

I september valdes de in i Hall of Fame med ett 100-tal andra fotbollsprofiler från Göteborgs distrikt, från lägsta grusdivisionen till ligatoppen.

Det största var att bli invald samtidigt som Agne Simonsson och Torbjörn Nilsson.

– Ingen jättestor grej, men underbart att få en utmärkelse för mycket tid man lagt ner. Det största var att bli invald samtidigt som Agne Simonsson och Torbjörn Nilsson, säger Håkan Pernhede.

– Och Bebben. Det är ett erkännande för vad man har gjort. Skönt att få träffa alla dessa människor som har gjort samma jobb som jag genom alla år, tycker Gustav Hessfelt, som kan räkna in sin far Gösta Hessfelt från Ahlafors i samma sällskap.

Kungälvsbor i Göteborgsfotbollens Hall of Fame

Gustav Hessfelt, IFK Göteborg, Romelanda

Håkan Pernhede, Ytterby IS

Kalle Engström, Romelanda UF

Jan Andersson, IK Kongahälla

Ingrid Carlund, Ytterby IS

Jan Albertsson, Ytterby IS

Lars-Ivan Claesson, Rödbo IF

Lennart Carlsson, IK Kongahälla

Rune Stjernström, IK Kongahälla

Per-Arne Carlström, IK Kongahälla

Leif Lindberg, Fifa-domare, Sundhammar

Janne Hallberg