Susanne Bohman från Nol har bedrivit välgörenhet i Kungälvsområdet i 13 år nu. Insamlingen, som går under namnet Susannes Änglar, pågår hela året och det man främst samlar in är mat, kläder, leksaker och möbler. Veckorna innan jul är det särskilt hektiskt och insamlingen går på högvarv.
– Det är alltid mycket att göra vid den här tiden. Då skänker folk mycket och vi börjar planera matinköpen. Vi väntar med att leverera maten till några dagar innan jul. Många av de familjer som vi hjälper har det så tufft att det finns risk att de äter upp maten innan julafton.
Hård verklighet
Det är en hård verklighet hon beskriver och som hon möter dagligen. Susanne berättar om familjer som får vrida och vända på slantarna efter långa perioder av sjukskrivning och arbetslöshet. Utförsäkrade från trygghetssystemen med barn att försörja och med kronofogden i hälarna, berättar hon och läser några rader ur en ansökan där en pappa beskriver en tillvaro med sjukdom och knappa inkomster som nätt och jämnt räcker till livets nödtorft.
– Det gjorde gjorde mitt tårögd när jag läste hans ansökan, säger Susanne och fortsätter.
– Det har blivit mycket värre det senaste året, sedan pandemin. I år har vi 263 hushåll som har ansökt om hjälp. Det är en ökning med drygt 80 familjer sedan förra året. Av dem är 673 barn och ungdomar.
Hon säger det inte rakt ut men man anar en känsla av att det här är något som hon tycker är fel och obegripligt och att hon känner starkt med dem som drabbas. Susanne driver Susannes Änglar tillsamman med fyra medhjälpare. De är aktiva på Facebook och flera gånger i veckan packar de bilarna fulla med mat och föremål som de delar ut till utsatta familjer. Idag känner hon de flesta familjerna och när en ny ansökan kommer in brukar hon ha ett möte med familjen och stämma av att hjälpen går dit där nöden är som störst.
”De här familjerna lever på marginalerna”
– De här familjerna lever på marginalerna. Ofta har de betalningsanmärkningar och är hänvisade till dyra boendealternativ och har inga pengar över. Jag säger alltid till dem att prioritera hyra och el. Annars är det helt vanliga familjer, men de har det jättetufft.
För Susanne är det en självklarhet att vara en utsträckt hand. Det fick hon med modersmjölken. Att vara en god medmänniska var A och O i barndomshemmet.
– Ja, det var viktigt. Jag har alltid haft en vilja att hjälpa andra. Egentligen är det är ju självklart att ingen ska behöva gå hungrig och frysa. En enda kan inte göra allt men om man hjälps åt...
Har du själv haft det tufft?
– Ja, det har jag. Inte som de familjerna som vi hjälper, men jag vet vad det innebär att behöva tänka på vad man köper och lära barnen att vara delaktiga i hushållet och få dem förstå vad saker och ting kostar. Jag har uppfostrat tre barn på egen hand, så jag vet hur tufft det kan vara.
Nu närmar sig julen med stormsteg. Susanne har överenskommelser med olika butiker i Kungälv att ta emot saker som människor skänker till välgörenhet. Inne i klädbutiken Goopy mitt emot Kongahälla Center expedierar butiksägaren Anneli Hult en kund och hejar glatt när Susanne kommer in. Hon är en av dem som tar emot prylar och idag har det kommit in några kassar med kläder som Susanne tar med sig.
”Det är viktigt att alla hjälper till”
– Jag tycker att de stora matkedjorna ska ställa upp och skänka mat och varor, inte bara privatpersoner. Det är viktigt att alla hjälper till. Skriv det, säger Anneli och skrattar.
Veckorna fram till jul går i ett för Susanne. Saker ska hämtas och lämnas. Många skänker presentkort och till jul kommer det in många inslagna paket som måste organiseras. Kvitton ska sparas, det är hon noga med. Det är ett krävande jobb och när julafton kommer sjunker Susanne ihop i soffan omgiven av den närmsta familjen.
– Då är jag helt slut, haha. Vi äter mat och sedan är det bara lugn och ro.
Får du några julklappar själv?
– Ja, det brukar jag faktiskt få, säger hon i ett stort skratt.
Vad önskar du dig?
– Att vi får in så mycket pengar och saker att vi kan hjälpa alla som har ansökt om hjälp. Hittills har vi alltid kunnat det och det tror jag vi ska klara i år också. Det känns speciellt att kunna hjälpa andra. Barnens ögon tindrar när vi kommer med mat och klappar. Just det där när man ser att en börda faller från någons axlar känns så fint, helt underbart. Då blir jag glad själv.
