Det är alls inte första gången de gamla studenterna strålar samman. Under många år har de träffats regelbundet, två gånger på våren och två gånger på hösten. Oftast har de nöjt sig med en fika, då de pratat en stund och tittat på bilder men vissa gånger har man firat lite extra, kanske med en middag på Fars hatt.
– Det är Laila som är den sammanhållande länken, berättar Karl-Melker Oskarsson. Utan henne hade aldrig de här träffarna blivit av.
Nio kunder inte komma
1951 fick Kungälv en gymnasieskola. De fem som firar 65-års-jubileum började på läroverket 1954, nuvarande Thorildskolan, men vissa kände varandra sedan tidigare. Ingeborg och Laila började i samma klass redan i ettan. De bodde båda i Bohus och eftersom bron byggdes först -67 fick de åka buss och färja över älven för att ta sig till skola.
– Folk brukade säga att vi kom från svensksidan, berättar Laila.
– Vi fick alltid gå fem minuter tidigare för att hinna med bussen, minns Ingeborg. Det var inte så populärt bland de övriga i klassen.
Av den ursprungliga klassen återstår fjorton personer, vad man vet. Alla har dock inte gått att nå inför 65-års-träffen.
– Vi är ju i reparationsåldern, säger Gunnar. Då blir det lätt så att några faller bort.
Laila har med sig både studentmössa och fotobok till träffen på Kotten. Tyvärr kom inte den boken med där hon dokumenterat alla de tidigare träffarna med studentvännerna, men ett par studentbilder kan hon visa upp, bland annat en där hon blir buren av två kavaljerer.
Tre blev lärare
Själva studentdagen har ristat sig in i minnet på dem alla.
– Det var ju förhör på den tiden och alla blev inte förhörda på samma dag, berättar Ingeborg. Vi som haft förhör dagen innan satt och väntade under takbjälkarna på kvarnen. Plötsligt ringde läraren och berättade vilka som klarat sig och vilka som kuggat. Det var ju så grymt på den tiden att vissa inte blev godkända.
Av de fem på kotten klarade dock alla studenten. Gunnar började jobba på brandkåren och Eric blev ingenjör. De övriga tre valde själva lärarbanan.
– Det var ju den världen man kände till, säger Karl-Melker. Men idag kanske man hade valt en annan bana i livet.
– Inte jag, säger Ingeborg bestämt. Jag har trivts varje dag på jobbet!