För två år sedan var schemat fullspäckat. Artisten och musikern Stefan Andersson körde tre olika föreställningar parallellt med varandra. De sista två åren står i bjärt kontrast till hur det var då.
– Jag fick lämna scenen när pandemin kom. Då tänkte jag att det inte skulle bli långvarigt men så fattade jag att det där uppehållet skulle fortsätta. Pandemin var här för att stanna och det skulle ta tid. Jag kom in i ett helt annat ”mood”. Jag har planterat en massa tomater, du vet, gjort allt sådant som inte blir av annars.
Vädrar morgonluft
Nu vädrar Stefan Andersson morgonluft. När beskedet om slopade restriktioner kom vågade han börja hoppas och se framåt igen. Saker och ting har börjat röra på sig.
Han sitter tillbakalutad med en mugg kaffe i händerna i foajén på Havshotellet i Marstrand. En kvinna kommer fram och berättar att hon ”äntligen” ska se en av hans föreställningar som nyligen gått upp i Göteborg. Strax innan vi ses har han medverkat i ett radioinslag och om några dagar släpps biljetterna till sommarens föreställningar av Marstrandsfånge No.90 Kleist på Carlstens fästning, en föreställning han spelat många gånger.
”Ett av de märkligaste ögonblicken i mitt liv”
– Den handlar om fångarna och livet på fästningen. Där placerades de allra grövsta kriminella och det var ingen lek att sitta där.
Idén kom till honom efter en guidad tur på fästningen för 15 år sedan. Stefan Andersson blev så tagen av vad han såg och hörde att han genast ville gestalta det i text och musik och levandegöra några levnadsöden på fästningen.
– Det var ett av de märkligaste ögonblicken i mitt liv. Jag kände starkt att jag ville göra något som förmänskligade de här personerna. Jag ville berätta om dem. Där och då visste jag att det skulle bli av. Det är en föreställning med mycket skratt och gråt.
Flyttar till Marstrand
I sommar packar han resväskorna och drar från hemmet i Göteborg till Marstrand. Det är trettonde säsongen som han spelar föreställningen och när det drar ihop sig till premiär brukar han bosätta sig på ön och stanna spelperioden ut. Nu längtar han efter att stå i Riddarsalen på fästningen tillsammans med hela den stora ensemblen. Han har hoppats många gånger innan men hittills har han snubblat på mållinjen när restriktioner skärpts på nytt. Nu vågar han hoppas på riktigt.
– Min fru uppmuntrade mig när jag hade en dipp och sa ”snart kommer du att gå ner för fästningsbacken på Marstrand och ta en öl med ensemblen efter en föreställning”. Det är en fin sinnebild och en fin bild av Marstrand och hur lätt livet kan kännas där. Nu är jag snart där. Jag har inte vågat hoppas innan men nu är jag säker på att det blir av.
