”Jag har ätit lugnande i hela mitt liv, sedan läkare skrev ut det på Vidkärrs barnhem när jag var 10 år och blev bestraffad”, berättar Roger Rosenqvist.
”Jag har ätit lugnande i hela mitt liv, sedan läkare skrev ut det på Vidkärrs barnhem när jag var 10 år och blev bestraffad”, berättar Roger Rosenqvist. Bild: Katarina Berg

Roger om åren på Nereby:”Såren i själen följer mig ner i graven”

I slutet av december stäms Kungälvs kommun, som konsekvent säger nej till de skadeståndskrav som kommit in från ett antal män, som utsattes för vanvård på Nereby pojkhem på 1960-talet.

ANNONS
|

En av männen, som företräds av Crusner Advokatbyrå, heter Roger Rosenqvist.

När vi ses på ett fik i Kungälv gör han ganska omgående klart att det inte är skadeståndet på en kvarts miljon som han primärt är ute efter.

– Det allra viktigaste är upprättelsen. Om de bara hade vetat vad som hände på Nereby. Jag klarar inte av att berätta allt. Det var som ett fångläger med mycket övergrepp, som en sekt. Tänk dig Knutby- en isolerad plats utan tillsyn, säger han.

Hade tillsynsansvar

Att kommunen stäms är helt riktigt, menar Roger Rosenqvist.

– Jag skyller inte på någon som jobbar där idag, men själva kommunen har gjort fel eftersom de hade ett tillsynsansvar för Nereby pojkhem. Och jag anser inte att man kan hänvisa till att det hela är preskriberat. Titta på Schweiz och Norge, som har kompenserat sina barnhemsbarn.

ANNONS

Lena blev räddningen

Roger är idag 67 år och far till fyra barn och farfar och morfar till 12 barnbarn. Med sig till intervjun har han hustrun Lena, som han träffade i 20-årsåldern och som han menar blev hans räddning i livet.

– Jag har ändå klarat mig lindrigt undan. Många andra barnhemsbarn är döda idag eller fast i missbruk.

Hård i nyporna

Att berätta om det som hände på Nereby är svårt, säger han.

– För att bli vårdare på ett pojkhem förr räckte det med att du kunde ryta till, vara stygg och hård i nyporna. På den tiden fanns det inget som hette utbildning. Det handlade bara om straff och inlåsning.

Under vattnet

Roger Rosenqvist tillhör en stor resandesläkt i Göteborg. En grupp som under årens lopp har utsatts för rasism, tvångssteriliseringar och lobotomi.

– Vi har alltid varit lovligt byte och myndigheterna ville inte att vi som barn skulle växa upp i den miljön.

Det var därför, menar Roger, som han hamnade på ökända Vidkärrs barnhem som treåring.

– Trots att jag var så liten kan jag fortfarande komma ihåg hur en rödhårig tjock tant skulle bada mig. När jag började gråta tryckte hon ner mig under vattnet.

Började skolka

Under andra vändan på Vidkärrs barnhem hade Roger börjat skolan, där han blev utsatt och kallad för ”jävla tattare”.

– Men lärarna brydde sig inte och därför började jag skolka och snatta och så var allt igång.

Inlåst i cell

Han var i 11-årsåldern när han tidigt en morgon blev hämtad från Vidkärrs barnhem och satt på en färja till okänd ort.

– Ingen berättade vart jag skulle och jag minns att jag var rädd och att vi kom till en dal med några hus som låg på ett fält. I det stora huset till vänster fanns en låst avdelning med celler. Där blev jag inlåst i en till två veckor i en cell, jag grät och hade panik nästan hela dygnet, visste inte vad det var fråga om.

Svårt att berätta

Roger var liten och spenslig och blev snabbt ett lätt byte för de stora pojkarna på Nereby.

– De bodde på Hällen och man fick hela tiden höra att de var hårda och stygga. Så rädd som jag var där har jag nog aldrig varit. Det är så svårt att berätta om detta, det sitter så långt inne.

Rösten bryts plötsligt.

– De här minnena som kommer upp till ytan, det är väldigt svårt fast det har gått så många år.

Blev hatobjekt

Roger berättar om hur han fick mycket stryk av de andra pojkarna på avdelningen Snäckan.

– Och så fick de reda på att jag var ”tattarunge”, av resandesläkt och då blev jag ett hatobjekt. Detta visste vårdarna också men det var ingen av dem som brydde sig. De flesta var lika stygga.

Var det ingen av vårdarna som hade ett hjärta?

– Det fanns en som hette Mats som var snäll och som jag aldrig glömmer. Men han var den enda. I övrigt var det bara att lyda, det minsta lilla och man kunde få en hurring och förpassas in på rummet som var som en cell fast den var öppen på dagen.

Kom till Lövsta

I vuxen ålder har Roger Rosenqvist begärt ut alla handlingar. Här har han kunnat läsa att Nereby bara var en mellanlandning på en resa där Lövsta ungdomshem i Södermanland var slutdestination.

– På Lövsta var jag inskriven från och till i fem år och där lärde jag mig att stjäla bilar, men det vi gjorde då går inte att jämföra med dagens brottslighet, menar Roger Rosenqvist, som i 15-årsåldern till slut fick komma hem och bo hos sin mormor i Haga innan han kunde flytta till egen lägenhet och utbilda sig till plåtslagare.

Bara mörker

Det dröjde fram till 30-årsåldern innan han blev ”en vuxen människa i huvudet”, säger Roger och berättar att fylla och bråk dessförinnan ledde till en och annan vistelse på kåken.

– Jag utsattes av både vårdare och andra pojkar under min tid på Vidkärr, Nereby och Lövsta. Det är bara mörker när jag tänker på det. Såren i själen kommer att följa med mig ner i graven.

Vidkärr- värst i landet

I Vanvårdsutredningen, där nära 900 personer intervjuades, listas de institutioner som oftast återkommer i människornas berättelser.

Vanligast är Vidkärrs barnhem där 65 av 86 barnhemsbarn vittnar om vanvård. Därefter kommer Nybodahemmet i Stockholm och på tredje plats Skärsbo pojkhem i Alingsås.

Källa: Sarah Britz, GP 2012

LÄS MER:Efter vanvård på Nereby pojkhem – kommunen stäms

ANNONS