”Man måste kämpa och se framåt”
Vad hände egentligen med killarna som kom från Afghanistan i den stora flyktingströmmen 2015? KP har träffat Murtaza Joya – en 23-åring som idag kan känna lycka i livet.
Det kom ett mejl med tips till redaktionen, från en chef i hemtjänsten. ”Jag har en medarbetare från Afghanistan som började hos mig i hemtjänsten för tre år sedan. När jag träffade honom första gången så bodde han hos en fosterfamilj. Han sökte ett sommarjobb och efter den sommaren valde han att utbilda sig till undersköterska. Han har idag egen lägenhet i Ytterby, är fastanställd och är jätteomtyckt av våra brukare och sina kollegor. Han är verkligen en klippa och en förebild.”
Förebilden heter Murtaza Joya. Han var en av många unga killar som 2015 kom till Kungälv, i den stora flyktingströmmen.
För alla de som hamnade i Kungälv har ödet velat olika saker. Några har mot sin vilja skickats tillbaka till Afghanistan. Några hamnade i en osäker tillvaro i Paris. Några hade turen att få stanna kvar och bygga ett liv i Sverige.
Blir lugn av grönt
Det har gått drygt ett år sedan Murtaza Joya flyttade in i sin etta på 35 kvadrat. Den ligger på femte våningen och borta i fjärran skymtar Ytterby kyrka.
– På vintern när det snöar är det jättemysigt att bara titta på snöflingorna som faller ner. Och på våren och sommaren är det så grönt överallt. Rött tycker jag inte om men grönt är en positiv färg, säger Murtaza och dukar fram te och blåbärspaj på soffbordet.
Helst hade han velat bjuda på mat, så som man gör i hemlandet Afghanistan när en gäst kommer på besök.
– Vi tänker att gäster ska ha det bästa och den delen av den afghanska kulturen finns kvar hos mig.
I fönstret, mellan två växter, står en skål med kastanjer.
– Min svenska mamma säger att kastanjer betyder tur. Varje år får jag nya kastanjer från trädet vid sommarstugan på Orust.
Det är viktigt att vara disciplinerad
13 oktober fyllde Murtaza 23 år. Dagen efter fick han besked om att han får permanent uppehållstillstånd och nu känner han ett lugn som han inte har känt på många år.
– Jag kommer aldrig att glömma det hemska som har hänt i livet, men nu vill jag bara se framåt.
All sorg och allt mörker som finns i kroppen. Han vet att känslorna när som helst kan komma upp till ytan, men gör allt han kan för att hålla emot och upprätthålla balansen.
– Det är viktigt att vara disciplinerad och planera sin fritid. Jag springer mycket. Det är bra att röra på sig. Och så missar jag aldrig när Chelsea spelar match, om jag inte jobbar då förstås.
Matlagning är också ett stort intresse. Det har han fått av sin svenska pappa. Mamma är grym på att baka så det är något han vill bli bättre på, säger Murtaza, som bland annat har införskaffat en elvisp för ändamålet.
Lika rättigheter
Efter sex år i Sverige har han blivit en helt annan person – mer svensk än afghansk, samtidigt som han värnar om sin egen tradition och kultur, säger Murtaza.
– Här i Sverige har jag lärt mig om allas lika rättigheter, så jag plockar bara det som är bra. Som du ser har jag några orientaliska mattor på golvet och ikväll blir det Kabuli palaw till middag – en jättepopulär afghansk rätt med ris, morötter, lök, lite vitlök och lamm och kryddor som kummin och kardemumma.
Under samtalet återkommer Murtaza ofta till att man måste kämpa i livet. Att livet inte alltid är så lätt att leva och att man ibland får ta en dag i taget.
Han säger att han är oändligt stolt över den resa han har gjort. Och att han är full av tacksamhet gentemot sin svenska familj, som hösten 2017 öppnade sitt hem för honom, då när framtiden var mörk.
– Min mamma här är som en ängel. Hon är en av de bästa människorna jag vet. Det har varit svåra dagar med mig, dagar när framtiden har varit oviss, men jag har fått så mycket trygghet och kärlek utan gräns.
Jag kommer aldrig att svika dem
Han berättar om hur hans svenska mamma satt på sängkanten och tröstade och försäkrade honom om att allt skulle bli bra, de gångerna han var ledsen, orolig och inte kunde somna.
– Och jag trodde på henne och jag kommer att vara tacksam gentemot henne så länge jag lever, säger Murtaza.
Han hoppas att han en dag kan ge tillbaka allt han har fått.
– Jag kommer aldrig att svika dem eller glömma allt de har gjort för mig.
Liv och död
Samma dag som intervjun görs sänder P1 ett inslag från Afghanistan. Det handlar om fattigdomen och utsattheten som har ökat sedan talibanerna tog över makten. Om hur föräldrar i ren desperation beslutar sig för att sälja ett av sina barn, för att få mat på bordet till de andra.
– Jag känner en åttaårig flicka. Hon heter Sara och bor i Kabul. När jag pratar med henne på telefon säger hon att hon inte vet om hon kommer att leva i morgon. Tänk dig det, en åttaårig flicka som pratar om liv och död, säger Murtaza.
Själv fick han en förhållandevis trygg och lugn uppväxt, på landet nära Kandahar.
– Jag var enda barnet och tillbringade mycket tid med min mamma. Min pappa arbetade och vi hade ett ganska bra liv, även om vi som hazarer alltid riskerade att bli diskriminerade och förföljda av talibanerna. När jag var tonåring mördades min pappa i en konflikt.
Då var det som att livet upphörde, säger han och berättar att han inte klarade av att gå på pappans begravning.
Murtaza hade drömt om att utbilda sig till it-tekniker, men menar att han som hazar inte hade några ljusa framtidsutsikter.
– Som hazar kan du gå på universitet men får sällan något arbete efteråt. Min mamma var rädd att jag skulle råka illa ut precis som min pappa, så hon sålde sina saker och guldsmycken och betalade en smugglare för att jag skulle kunna ta mig till Europa och skaffa mig ett bättre liv.
Mamman fick följa med sina grannar till Kabul, där hon lever ett instängt liv i hemmet.
– Alla banker är stängda just nu så jag kan inte hjälpa henne ekonomiskt och det är en stor sorg för mig, säger Murtaza.
Att lämna sitt hemland och en älskad mamma som man har varit nära i hela sitt liv. Hur gör man det?
– Jag tänkte att nu dör mitt hjärta, det var fruktansvärt. Min mamma bara grät och grät och vi kunde inte krama varandra farväl, det hade blivit för känslosamt.
Jag grät när vi korsade gränsen
Framme i Kabul var han beredd att ta bussen hem igen, men stålsatte sig och påbörjade den långa resan mot det som han och tusentals andra unga afghaner trodde skulle vara guld och gröna ängar i norra Europa.
– Med smugglarnas minibuss åkte via genom Pakistan och Iran. När vi kom fram till gränsen mot Turkiet hade vi inte ätit på länge. Allt vi fick var torra brödbitar som vi blötte upp i vatten, berättar Murtaza.
Han var skräckslagen, hungrig och enormt törstig när han till slut lyckades ta sig över gränsen till Turkiet.
– Av 200 som försökte korsa gränsen var vi bara 50 som lyckades. De andra greps av iransk militär. Jag vet inte vad som hände med dem.
I Turkiet delade smugglarna ut en bit bröd, en tomat och lite salt. Det smakade himmelskt och den lilla matransonen är något han aldrig kommer att glömma, säger Murtaza.
Överfarten i gummibåt till Grekland kunde ha blivit en tragedi, som den blev för så många andra flyktingar.
– Men vi överlevde allihop. Jag bara grät när vi korsade gränsen till Grekland. Det var en otrolig känsla. I Grekland fick vi hjälp med mat och kläder av snälla människor och vi fick sova i provisoriska tält.
Murtaza följde sedan med flyktingströmmen vidare upp i Europa och kom till slut fram till Malmö. Tog tåget vidare till Göteborg, och i december 2015 placerades han på ett boende på gamla brandstationen i Kungälv.
Det blev inte riktigt det guld och de gröna ängar du hade hoppats på?
– Nej, jag grät mycket och kände mig enormt ensam. När jag ringde min mamma i Afghanistan blev hon glad och trodde allt var klart nu, men livet blev inte som jag hade tänkt mig, säger Murtaza.
Han berättar om hur svårt det var där i början med språket och att förstå det svenska samhället, kulturen och vården.
– I Afghanistan får man två stora påsar med läkemedel när man är sjuk. Här var ordinationen: vila, sov och drick vatten.
Öppnar dörrar
Nu, sex år senare, känner han sig mer svensk än afghansk, säger Murtaza och berättar om den absolut lyckligaste dagen i livet så här långt.
– Det var 20 april 2020, när jag tog mitt körkort. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Jag kände verkligen att körkortet skulle öppna alla dörrar.
Innan vi säger hej då försäkrar han sig om att hans tacksamhet gentemot sin svenska familj och många andra ska lyftas fram i texten.
– Jag vill verkligen tacka mina snälla kollegor och min chef i hemtjänsten. Och utan min svenska mamma vet jag inte vad jag hade varit idag. Hon är som en klippa bakom mig och hon är min stora förebild, säger Murtaza Joya.
