Han drar ner medelåldern i Södra Inlands biodlarförening rejält, konstaterar Fredrik Emanuelsson. De flesta medlemmar är pensionärer, men på senare år har många nybörjare i 30-50-årsåldern har anslutit sig. Fredrik är klart yngst med sina 22 år, men han har redan många års erfarenhet av biodling.
– Morfar bodde på en gård i närheten av där jag bor och inga av hans barn ville hålla på med biodling. I början var det mest att han som skötte om det och jag var med, stod på avstånd och var livrädd. Fick något stick då och då och det gjorde ont, säger Fredrik och skrattar lite åt minnena.
Tyvärr har han utvecklat en allergi för bistick, vilket han menar är rätt vanligt bland biodlare. Därför är alltid dräkt, huva och handskar på när han hanterar bina.
– Men morfar hade aldrig dräkt på sig, det var ju en liten tävling om vem som hade snällast bin. Hans dräkt var 50 år gammal och inte hel någonstans.
Förra sommaren dog hans morfar, 86 år gammal. Fredrik var med och hjälpte honom att slunga honung ända till slutet.
– Det är verkligen krutgubbar och krutdamer som håller på med biodling. Många i föreningen är i 80-årsåldern.
Tanken är att Fredrik så småningom ska ta över morfars gård. Han vill bedriva någon form av biodlingsverksamhet och använda ladan till det, inte skaffa kossor eller något annat betydligt vanligare gårdsdjur.
– Vi byggde faktiskt ett litet slungrum i ladan. Det är en del maskiner som behövs och det tar rätt mycket plats allting.
Fredrik skrattar lite när han får frågan om hur mycket tid biodlingsintresset tar, för det låter ju snarare som en heltidsverksamhet mer än som hobby.
– Det var en hobby, men nu har det eskalerat. Jag vet inte vart jag ska ta det egentligen men det lär ju bli några fler bikupor nästa år, säger han trots att han precis har dubblat antalet samhällen inför årets säsong.
– Jag har köpt några kupor i år och gjort lite avläggare.
Avläggare är kort och gott när man delar ett större bisamhälle i två för att förhindra att de svärmar, alltså att bina föder upp en ny drottning och flyger iväg och sätter sig i ett träd någonstans.
– Det är ett väldigt bra sätt men det tar ju lite längre tid att utöka med avläggare. Avläggare ger honung först nästa år, förklarar Fredrik.
I år räknar han ändå med att få ut cirka 500 kilo honung, det motsvarar 1000 burkar att sälja. Varje kupa ger någonstans mellan 30-40 kilo. Förra året fick han ut 240 kilo.
– Men jag visste inte riktigt hur jag skulle få sålt det, det fanns ju inga marknader eftersom allt var nedstängt. Då byggde jag en honungsautomat med självbetjäning, och ställde längs vägen. Jag var tveksam, det är ju nästan vägs ände här, men det gick väldigt bra faktiskt. Det blev väldigt populärt. Då byggde jag en till som jag ställde hos min farfar som bor vid Fars Hatt i Kungälv, så han fick bli butikschef där. Och den gick ännu bättre, berättar Fredrik.
Han har också samarbetat, och pratat om framtida samarbeten, med lokala gårdsbutiker och säljställen.
– Jag tycker det är skoj att kunna samarbeta med lokala handlare, det händer lite på landsbygden då. Men vi får väl se hur detta slutar. Jag har ju en hel ladugård man kan ha grejer i. Kanske kan man bygga om det till en liten honungsfabrik.
