Gunilla Gårdfeldt har blivit utsedd till Ada av den så kallade Kals Åden (Karls ordern reds anm.) vid tre tillfällen. Första gången var 1983 och då valdes Ingvar Oldsberg till Kal.
– Han var min förste Kal. Det var så roligt att ha Ingvar ett år. Han försökte sjunga – men kunde inte hålla en ton och det använde han sig av. Därefter fick jag en Kal som sjöng, som hette Carl-Gustaf Holmgren. Vi gjorde sångnummer ihop i flera år. Men året med Ingvar, det var festligt, säger Gunilla.
Traditionen att utnämna en Kal och Ada fick stor uppmärksamhet på den tiden. Gunilla och Ingvar åkte i bil i en procession genom Göteborg, folk på gatorna applåderade.
– Och så öppnade vi Liseberg med den stora nyckeln. Där uppträdde vi och det kom dragspelare. Jag sjöng och Ingvar berättade något galet. Han var en festprisse, berättade historier och höll uppe humöret.
Vägarna korsades
Därefter bjöds de in att göra föreställningar på ställen runtom i stan. Ofta handlade det om välgörenhet. Och publiken applåderade mycket, minns Gunilla. Hon framförde låtar av Karl Gerhard, Lars Forssell och Lasse Dahlquist.
– ”Kålle har kommit hem på permission idag...” sjunger Gunilla i telefonen.
– Och ibland sjöng Ingvar för att folk ville det, man han sjöng väldigt falskt. Han bjöd på sig själv och skojade. Att ha Ingvar som förste Kal var ljuvligt.
Någon privat relation har de aldrig haft. Men efter Kal och Ada sågs de ändå ganska ofta.
– Vi träffades när jag sjöng och han var konferencier, till exempel på konserthuset, när jag sjöng Lars Forsell-låtar. Våra vägar korsades i jobbet och man fick en kram. Det var alltid trevligt.
Hon hade inte träffat Ingvar på 15 år när beskedet kom att han gått bort.
– Det känns otroligt sorgligt eftersom vi hade så roligt. Hade någon frågat mig hade jag nog sagt ”vi ses nog snart igen”. Nu känns det som ett vägskäl som aldrig går att komma tillbaka till.
