Alla vill vara med och visa upp Kompis och ungarna när Kungälvs-Posten kommer på besök.
– Jag vill hålla!
– Klappa försiktigt!
– Lägg den i min hand!
Barnen är vana vid att både plocka upp och hålla Kompis varsamt, och jättesnäckan har blivit ett omtyckt inslag i pedagogiken i många olika sammanhang.
– Barnen får ta ansvar, bekanta sig med djur och lära sig att vara varsamma med dem, förklarar förskollärare Maria Persson. Vi har haft småkrypsprojekt på flera olika avdelningar där Kompis fått vara med. Vid inskolningen av nya barn har Kompis också funnits med som en naturlig del, barnen har varit väldigt fascinerade ända från första början.
Ruvade på en massa ägg
I drygt ett år har Kompis bott på avdelningen Blåbäret, men för en tid sedan tillkom en oväntad överraskning.
– När vi lyfte upp Kompis såg vi att den ruvade på en massa ägg, berättar förskollärare Mia Nyckelgård-Lahti.
Hon är ”snäck-mamma”, det vill säga den som ordnade så att Kompis kom till förskolan.
– Jag hade hört talas om att andra skolor och förskolor hade husdjur och blev nyfiken på att testa, säger hon.
Först hade hon två snäckor hemma, Timo och Pumba, och det funkade så bra att ett av snäckparets barn fick komma och bli husdjur på Ullstorps förskola. Namnet Kompis fick snäckan av barnen här.
Den afrikanska jättesnäckan är en hermafrodit, vilket betyder att den är tvåkönad.
– Men det är extremt ovanligt att en individ skaffar ungar på egen hand. Det krävs goda förhållanden och att den mår väldigt bra. Så det är ju ett gott betyg till oss! säger Mia Nyckelgård-Lahti.
Väldigt social
Nu kryper någonstans mellan 12 och 17 minisnäckor omkring i terrariet tillsammans med Kompis. Barnen matar med rester från mellanmålet – bitar av gurka, morot, äpple och lite salladsblad. Kompis låter sig villigt plockas upp och klappas på och tittar sig nyfiket omkring.
– Kompis är väldigt social, berättar Mia Nyckelgård-Lahti. Den är van vid uppmärksamheten och trivs med barnen. Även snäckor är faktiskt små personligheter!
Nu gäller det att hitta nya hem för snäckbebisarna. Några behåller kanske förskolan själva, men inte alla.
– Och eftersom det är en invasiv art är det väldigt viktigt att man inte släpper ut den i naturen här, säger Mia Nyckelgård-Lahti.
