Tunnelbanan i Charkiv är juldekorerad på det mest fantastiska sätt. Underjorden är upplyst med självlysande renar, sprakande ljusspel, små och gigantiska granar och annan ögonfröjd. Men bakgrunden är rörande.
– Det är kommunen som satt upp dekorationerna i tunnelbanan eftersom det är där många Charkivbor söker skydd och tillbringar mycket tid nu när kriget pågår. Många kommer fira jul i tunnelbanan i år, säger Liudmyla Hasanova och visar bilder i mobilen.
I april kom hon till Sverige efter att ha flytt från den krigshärjade staden Charkiv i nordöstra Ukraina.
Rent språkligt går det lite knaggligt där vi sitter i entrén i Mimers hus. Därför är Nadiia Chernykova på plats för att tolka åt Liudmyla och Natalia Chernikova, som också är från Charkiv och kom till Sverige med sin son tidigare i år. I Kungälv fanns redan hennes man som arbetar på en svensk byggfirma.
När julen står för dörren går tankarna till anhöriga hemma i Ukraina. Liudmylas man och mamma är kvar i det krigshärjade hemlandet.
Känner sig delad
– Kunde jag hade jag rest hem nu, men det går inte. Jag vill hjälpa till i Ukraina men just nu går det inte. Jag har barn och barnbarn här, jag vill inte lämna dem. Jag har halva hjärtat här i Sverige och andra halvan i Ukraina, säger hon och håller händerna över bröstet. Jag känner mig delad, säger hon och får en tår i ögat.
– Jag blir så ledsen när jag tänker på familjen där hemma, säger hon efter en stund.
Natalia vet hur det känns. Hon har också föräldrar och familj i Charkiv.
– Jag ringer dem varje dag. De har det svårt. Det är så många problem i Ukraina. Maten är dyr, bostäderna är kalla och elektriciteten fungerar inte. Och pensionerna räcker inte, säger hon och berättar hur hon tänker kring vad hon går igenom just nu.
Försöker skapa julstämning
– Man måste vara stark och försöka göra det bästa möjliga av det man har. Jag har försökt leva som vanligt här och göra samma saker som hemma. För att må bra.
Här i Sverige blir det en annorlunda jul.
– Ja, men jag försöker skapa julstämning och lagar ukrainsk mat, träffar vänner och tänker på familjen.
En ljuspunkt har varit den ukrainska nyårsfesten på Mimers hus som de anordnade tillsammans med Nadiia för knappt en vecka sedan. Festen organiserades för att uppmärksamma barn i flykt (som en del i Musikhjälpen). Ukrainska elever uppträdde och visade ukrainska jul och nyårstraditioner.
– Det var en väldigt fin och uppskattad fest med mycket värme och glädje och fullt med folk här, säger Liudmyla och sveper med handen över lokalen.
Lär sig svenska
– Det var en härlig fest. Så många familjer och många barn. Det var stämningsfullt, säger Natalia.
– Man blev varm inombords, säger Liudmyla och visar en film från festen där en flicka sjunger en ukrainsk sång som handlar om önskan att leva ett bra liv.
Samtidigt som deras hemlängtan är stor finns det en vardag i Sverige. Båda bor i Kungälv och just nu håller de på att lära sig svenska.
– Det måste vi göra så snart som möjligt. Annars är det svårt att hitta ett arbete, säger de.
Hopp
Och så nämner de Sverige och hur tacksamma de är över det stöd som Sverige har gett till Ukraina, både ekonomiskt och med förnödenheter. Tänk att det finns länder som bryr sig, är en kommentar från båda.
Nu tar de en dag i taget. Även om det blir en annorlunda jul i lång hemifrån och med en oro som överskuggar mycket finns det ändå hopp i Liudmylas slutord.
– I jul skålar jag för att Ukraina ska klara kriget. Jag drömmer om dagen då det är över.
LÄS MER:”Kan man hjälpa så ska man, jag känner så”
LÄS MER:Johanna vill ha hjälp att hjälpa andra
LÄS MER:Ytterbygg ger efterlängtad julklapp till Ukraina
