"Jag är stolt över att vara där jag är och att jag fortfarande har viljan att förbättra”, säger Annika Balldin, ambulanssjuksköterska sedan snart tio år.
"Jag är stolt över att vara där jag är och att jag fortfarande har viljan att förbättra”, säger Annika Balldin, ambulanssjuksköterska sedan snart tio år. Bild: Karin Tufvesson

Ambulanssjuksköterskan Annika Balldin rycker ut i Kungälv

En dag på högstadiet såg hon en ambulans parkerad på håll.
– Jag minns hur jag tänkte ’Det verkar spännande. Det kanske jag skulle jobba med’. Sedan släppte jag aldrig tanken. Sedan tio år är Annika Balldin specialistutbildad ambulanssjuksköterska och rycker ut i Kungälv.

ANNONS
|

– När larmet går hörs det inte i hela byggnaden, som i räddningstjänsten. Det piper i sökaren på var och en, förklarar Annika Balldin, klädd i grönt med gula inslag.

Hon har sökaren Rakel, där larm med ett kort textmeddelande kommer, fäst i bältet.

Har nittio sekunder på sig att vara ute i bilen

– På 90 sekunder ska du vara klar och ute i bilen vid Prio Ett – fara för liv, berättar hon och visar omklädningsrummet, där alla har varsitt prydligt utrymme att hämta utrustning i.

Just nu råder lugn. Inne på stationen gör sig några redo för icke-akut körning. Andra småpratar över en kopp.

För den som mött ambulanspersonal i skarpt läge finns respekt för förmågan att behålla lugnet oavsett allt annat.

ANNONS

Den är påtaglig även hos Annika, även om hon ogärna framhäver sig.

– Jag är ganska eftertänksam, säger hon som funderar innan vi får fler typiska egenskaper: lyhörd, omtänksam och gillar problemlösning.

Annika är uppväxt i en musikalisk familj och i gymnasiet, på LM Engström i Göteborg, valde även Annika musikinriktning.

Medelmåttig musikant

– Det var bra med ett högskoleförberedande estetprogram. Jag insåg snabbt att musiken som yrke inte var för mig, att jag är rätt medelmåttig där, säger hon.

Efter gymnasiet åkte Annika till USA, för att bo hos en barnfamilj som hennes pappa kände. Då hade orkanen Katrina nyss dragit förbi.

– Jag åkte ner till Mississippi och hjälpte till efter katastrofen där. Sedan reste jag hem och började på sjuksköterskeutbildningen ett halvår senare. Jag visste ju vad jag ville bli, så det var lika bra att börja, säger Annika raskt.

Att åsynen av en ambulans, på en parkering, i högstadiet, kan avgöra ett yrkesval är hon bevis på.

”Det var något som klickade där”. Efter det fanns det aldrig någon tvekan.

Ambulansen närmast ett andra hem

I dag är ambulansen närmast ett andra hem. Hon och kollegorna jobbar långa dagar, dagpass på 11 timmar i sträck, vid nattpass 13 timmar.

– Ibland kan du vara i bilen i princip hela dagen, förhoppningsvis med ett litet lunchbreak. Det kan gå i ett. Men det kan också vara två – tre körningar på en dag. Då gör vi ju annat emellan, säger Annika.

De är alltid två i bilen, minst en sjuksköterska, ibland i par med en ambulanssjukvårdare. När båda är sköterskor och gör allt, även kör på larm, brukar de som regel köra varannan gång.

När andra hör vad hon jobbar med kan reaktionen bli ”Wow! Så jobbigt. Det måste vara mycket hemskt du får se.”

”Jag har sett jättemycket som andra inte får se”

Som Annika ser det har arbetet ändrats genom åren. Förr var det mycket mer att bara köra in akut sjuka patienter. I dag gäller oftare att göra bedömningar och hänvisa till egenvård, vårdcentral eller annat transportsätt till akuten – alla behöver inte åka ambulans dit.

Men självklart ingår rejält allvar.

– Visst har jag sett jättemycket på ganska kort tid, som andra inte får se. Men jobbet är ju väldigt mycket också att bedöma och vårda den äldre med andningsbesvär eller lättare bröstsmärta och liknande.

Efter färdig sköterskeutbildning jobbade hon på sjukhusavdelning i Lund och upptäckte att omvårdnadsarbetet var roligare än väntat.

I dag ser hon självständigheten som det bästa.

– Det är ett väldigt ansvarsfullt arbete. Det hänger mycket på mig och min bedömning hur vården blir för patienten. Det är roligt, utmanande och så varierat, förklarar Annika.

Hon fick första jobbet i ambulansen nyss antagen till specialistutbildningen.

Med orden ”Jag vill jobba här sedan!” stegade hon in på ambulansen i Lund och fick fast arbete direkt.

”I början kändes det jätteläskigt”

– Jag har ju bara haft jättetur, sådant flyt. Jag kände mig jättestolt när jag fick ha de här kläderna på mig första gången, ler hon.

När hon i början skickades ut på larm kändes det ”jätteläskigt”.

– Det är med skräckblandad förtjusning du åker på allvarliga larm. Även om jag jobbat länge finns fortfarande saker man inte varit med om, sådant man inte har så mycket kunskap om som man skulle vilja.

I akut läge, när hon kan behöva köra med blåljus och sirener, har rätt att bryta mot alla trafikregler, är hon inte rädd och hon litar på sina kollegor. Men ibland kan medtrafikanter bete sig mer eller mindre bra.

En utmaning är att alltid ge ett professionellt bemötande, vara lugn utåt även om det är kaos inuti.

– Det är oftast lätt men ibland kan det hända att patienter eller anhöriga inte är så trevliga mot en. Det är ju SOS som styr oss och ibland kan vi få litet oförtjänt skäll, att folk tycker vi kommer för sent eller att vi inte vet allt som de berättat när de ringt 112, säger Annika.

För den som vill bli ambulanssjuksköterska gäller att inte bara se det som ett coolt yrke, säger hon.

– Det gäller att vara vilja lära sig mer hela tiden, vara ödmjuk inför okunskapen men också lita på de kunskaper du har.

Annika Balldin

Ålder: 35 år

Bor: i Ytterby

Gör och bakgrund: Ambulanssjuksköterska, specialistutbildad sedan runt 10 år, senaste fem åren vid Ambulansstationen i Kungälv, som ingår i Ambulansverksamheten Kungälvs sjukhus, Västra Götalandsregionen.

Familj: Två barn, 6 och 8 år.

Framtidsdröm just nu: Ingen konkret just nu. Har precis avslutat en masterutbildning i prehospital och intrahospital vård, ett års heltidsstudier som lästes på halvfart, vid Högskolan i Borås, samtidigt som jag jobbat heltid.

ANNONS