Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Peter Engstrom
Bild: Peter Engstrom

Kadir Meral: Vi behöver mötas över åldersgränserna

Livet är inte som ett höghus där vi bara ska umgås med dem som befinner sig på samma åldersvåning som vi. I möten över åldersgränserna kan vi dela erfarenheter med varandra.

När jag var barn tyckte jag det var spännande att sitta med de äldre och lyssna på deras samtal. Jag satt gärna nära pappa och mamma, far- och morföräldrar och deras vänner medan de satt i skuggan av ett mullbärsträd, drack te och samtalade. Att i vardagen umgås över åldersgränserna var en naturlig del av min kurdiska kultur. Det är jag tacksam för och det har jag burit med mig till Sverige.

Idag sträcker sig mitt nätverk, ursäkta det tråkiga ordet jag menar förstås min bekantskapskrets med vänner, från 20-åriga till 90-åriga personer. Att träffa och umgås med människor över hela åldersspektrat vidgar mitt perspektiv, ökar min förståelse och acceptans för olika åldrars behov, bekymmer och synsätt. På samma sätt som när vi umgås med människor från annan socioekonomisk eller kulturell bakgrund så berikar det oss och ökar vår förståelse för varandra när ni umgås med människor i olika åldrar.

Livet är mångdimensionellt med flera poler. Två av dessa poler är idealism och realism. Ungdomligt drömmande är en härlig känsla, som en vårdag mellan hägg och syren och med hela sommaren framför sig. Ju äldre vi blir, med fler dagar i backspegeln, skiftar tonvikten till realism. Med åren fylls vår ryggsäck med livserfarenheter. Och i möten över åldersgränserna kan vi dela dessa erfarenheter med varandra. Ungdomens drömmande idealism behöver oftare möta ålderdomens erfarenhetsbaserade realism. Det gagnar båda polerna.

Här i Sverige har vi en samhälls- och boendestruktur som särar på människor efter ålder. Våra stadskärnor töms på äldre och barnfamiljer till förmån för kontorsarbetande karriärister. I vår välvilja att tillmötesgå de äldres behov och intressen bygger vi bostäder och stadsdelar och därmed isolerar vi dem. Vår livsstil och vår bostadspolitik begränsar möjligheten att umgås naturligt över åldersgränserna på gården i bostadsområdet. Vi ”bokar tid” och ”hälsar på” istället för att umgås naturligt i vardagen.

De unga har försummat och tagit våra äldre för givet samtidigt som de äldre delvis frivilligt har dragit sig undan i sin komfortzon. Men jag märker att ett år med pandemi och isolering håller på att bli en väckarklocka både för de äldre och de unga. Att inte få träffa sina äldre släktingar eller vänner gjorde saknaden påtaglig och visade oss hur mycket vi behöver umgås över generationerna. Jag hoppas att denna varseblivning inte är ett tillfälligt fenomen, utan är ett paradigmskifte. Livet är inte som ett höghus där vi bara ska umgås med dem som befinner sig på samma åldersvåning som vi. Vi kan faktiskt ta hissen upp och ner mellan våningarna och umgås över åldersgränserna. Och vi kan ta hissen oftare än vi gör idag.