Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Henriksson, chefredaktör Kungälvs-Posten Bild: Peter Engstrom
Karin Henriksson, chefredaktör Kungälvs-Posten Bild: Peter Engstrom

Karin Henriksson: Sjukhusanställda talar med en röst – men ingen vågar framträda

Alla anställda säger samma sak – krisen på Kungälvs sjukhus är djupare än någonsin. Det är risk för massuppsägningar. Men ingen vågar framträda med namn och bild.
Detta är en krönika. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hon ringer mig från dolt nummer. Säger inte sitt namn men vill prata om krisen på sjukhuset. Hon har läst våra artiklar, allt stämmer säger hon. Hon är undersköterska och har jobbat på sjukhuset i många år. Nu vet hon inte längre om hon kommer orka fram till pension. ”En dag kommer jag bara att lämna”, säger hon.

Många av de gamla kollegorna har redan gjort det och ersatts av nyutexaminerade sjuksköterskor och undersköterskor som nyss tog studenten. Efter ett tag orkar inte de nya heller, och då kommer ännu nyare in som behöver läras upp. Den ständiga personalbristen tar knäcken på personalen, att ständigt få sms om sjukluckor och bemanningskris när man är ledig, och ständigt ha ont i magen över att inte veta hur nästa arbetspass ska se ut. Kommer allt att gå bra eller kommer patienterna drabbas? Kommer någon trilla efter att ha försökt ta sig upp på egen hand? Kommer någon bli bortglömd i timmar, liggandes i sin egen avföring? Kommer någon få fel medicin?

Undersköterskan som ringer mig har varit med om kriser på Kungälvs sjukhus förut. Men inte på det här viset. Inte såhär illa.

Jag frågar om hon kan tänka sig att vara med i tidningen och berätta. Kanske kan hon fråga några kollegor som vill göra det tillsammans? Men jag vet egentligen redan svaret. Det kommer hon inte våga.

Kungälvs-Postens reporter Katarina Berg har de senaste tre veckorna skrivit en lång rad artiklar utifrån intervjuer med sjukhusanställda, nuvarande och före detta, i olika roller. Många fler har kontaktat oss på mejl och telefon. Men ingen, inte en enda person, har vågat framträda med namn och bild. Trots att bilden de ger av sjukhuskrisen är otroligt samstämmig, alla pekar på samma problem med ledningen. Det handlar inte om att en ensam visselblåsare ska axla hela tyngden av att avslöja missförhållanden på sjukhuset, det handlar om att i princip hela personalen tycker samma sak. Det talas om massuppsägningar. Ändå vågar ingen framträda.

Ledningen för Sjukhusen i väster, där Kungälvs sjukhus ingår, har all anledning att vara orolig. Vad alla dessa anställda säger med en röst är djupt oroväckande. Men HUR de säger det är kanske ännu mer skrämmande. Att tystnadskulturen sitter så djupt i sjukhusväggarna att ingen vågar framföra kritik och samtidigt framträda med namn, det betyder att förtroendekrisen är så pass djup att man är rädd för repressalier om man snackar. Så ser det inte ut i en sund organisation.

Det är också skrämmande att de anställda nu öppet berättar om att patientsäkerheten brister. Oavsett vad de högsta cheferna säger. Sjuk- och undersköterskorna kan inte tillgodose den basala omvårdnaden och de är oroliga för att felmedicinera, berättar de.

Vi måste reagera nu, alla vi potentiella patienter i den här kommunen.