Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Peter Engstrom
Bild: Peter Engstrom

Karin Henriksson: Risk- och konsekvensanalysen har vi fått göra själva

Det har varit ett år av personliga risk- och konsekvensanalyser. Men vem kunde tro för ett år sedan att årets studenter med familjer skulle ställas inför samma svåra avväganden som förra året?
Detta är en krönika. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag parkerar min cykel vid Ytterby församlingshem för att få min första dos av covid-vaccinet känner jag mig högtidlig till mods. Men samtidigt känns det så litet och vardagligt. Borde den inte vara mer storslaget – denna omtalade, efterlängtade och historiska vaccination? Röda mattan och fanfarer?

Men den kontrasten är väl kanske talande. Pandemin omfattar både det stora, världsomspännande och det lilla, väldigt privata. Att ta vaccinet är är en solidaritetshandling och världens framtid är beroende av att vi gör det. Samtidigt är det ett personligt beslut om den egna hälsan.

Under hela pandemin har vi tvingats ta beslut där det lilla påverkar det stora, och där den personliga vinningen ställs mot andras hälsa, och den stora massans bästa.

Vi har matats med extremt mycket information, för att klara av att fatta dessa beslut. Svenska myndigheter har slagit personbästa i antalet presskonferenser det senaste året.

Men inga riktlinjer utan gråzoner och därför har det ställts krav på oss att tänka själva. Att göra analysen och försöka förutse vilka konsekvenser våra handlingar får för andra. Vilka ringar på vattnet kan det få om jag ignorerar skavet i halsen och träffar vänner och vem är det som i slutändan blir drabbad om jag går för nära personalen på ICA eller åker buss utan munskydd?

Och inte minst har det ställts krav på oss att klara av att se den större bilden. Vilka konsekvenser får mitt handlande om alla tänker som jag, att det är ok att runda hörn för att livet blir lite roligare eller bekvämare då?

För ett år sedan firade vi två studenter. Utan utspring, utan flak och med en mottagning i microformat hemma. I en ytterst begränsad krets, för att tala i FHM-termer.

Det blev en fin och minnesvärd dag, men naturligtvis inte alls vad döttrarna hade tänkt sig och sett fram emot. Vi var överens om att skippa den stora festen men samtidigt sved det att se att andra valde annorlunda och körde på som vilket år som helst.

Gjorde vi rätt? Jag vet inte. En inställd studentfest är bara ett exempel i en lång rad beslut vi har tvingats fatta det här året utifrån en personlig risk- och konsekvensanalys.

I dag är det dags för student igen. Ingen kunde nog tro för ett år sedan att årets studenter med familjer skulle ställas inför samma svåra avväganden som vi gjorde förra året.

Men hur ni än har valt studenter, så önskar jag er en riktigt fin och minnesvärd dag. Ta det varligt i dag. Den ljusnande framtid är er.