Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Peter Engstrom
Bild: Peter Engstrom

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Karin Henriksson: På femte dagen med covid känner jag oro och tacksamhet

Värst är att inte veta hur det ska sluta, hur sjuk jag kommer bli. Varje kväll tänker jag att det kanske är i natt det slår till.

För en dryg månad sedan skrev jag en krönika med rubriken ”Det var tur att vi inte visste då”. Jag försökte minnas hur vi tänkte och kände förra våren, då det gick upp för oss att coronaviruset inte hade några planer på att stanna i Kina. Jag skrev att jag ångrade att jag inte hade skrivit dagbok, eftersom det efter ett helt år med pandemi är svårt att återkalla den första känslan.

Nu har pandemin för mig personligen tagit den mest dramatiska vändningen hittills: jag har fått covid. Och jag tänker att jag tar chansen nu och beskriver hur det känns, utan att veta hur det slutar eller att jag har haft möjlighet att titta tillbaka och reflektera. Den här krönikan får bli ett tidsdokument av den första veckan som smittad.

Jag är fortfarande väldigt lindrigt sjuk ska jag först säga, om man ens kan kalla det sjuk, och jag kan fortsätta jobba hemifrån. Jag anar en liten snuva, jag harklar mig ibland och om jag känner efter är jag lite tröttare än vanligt.

Det jag tänker och känner i skrivande stund, på dag 5 efter mitt test, är följande:

Oro. Värst är att inte veta hur det ska sluta, hur sjuk jag kommer bli. Om jag kommer smitta någon i familjen. ”Hoppas det blir en lindrig variant”, skriver vänner, släkt, och kollegor till mig. Precis som jag också har skrivit till vänner, släkt och kollegor. ”Då kan du skörda frukterna av ett friare liv sedan”, skriver de. Den tanken vågar jag inte tänka än, det vore att be om olycka, tänker jag. Och varje kväll tänker jag att det kanske är i natt det slår till.

Lite skamsenhet. Jag vet att jag inte behöver skämmas egentligen, för jag har varit väldigt försiktig och ansvarstagande. Men nu åkte jag på det och jag vet att människor som inte känner mig eller mina vanor, på ett plan ändå kommer döma mig. För hade jag varit ÄNNU försiktigare så hade jag kanske klarat mig. Jag vet, för jag har också tänkt så om andra.

Tacksamhet. Min oro har under hela pandemin varit att jag ska råka smitta någon av egen oförsiktighet. Att jag ska orsaka att det går illa för någon annan. Nu var jag snabb med att isolera mig hemma och testa mig när jag fick veta att jag träffat en person som senare insjuknat, och för det känner jag mig lättad.

Sympati. Sjukdomsmässigt har jag inte ännu (peppar, peppar) upplevt något som ger mig en djupare förståelse för de som blivit svårt sjuka, men det här med familjekarantän alltså. Vilka ringar på vattnet ett enda positivt provsvar ger i en familj. Ingen kan gå till jobbet eller skolan, och har vi riktig otur nu så sprider sig smittan till en av övriga fem familjemedlemmar i taget och då börjar det om med en ny vecka i gemensam isolering.

Om en vecka vet jag mer. Vi hörs då!