Revolution pågår, krig utkämpas, klimatkatastrofer stundar och nya konstellationer efter valet. Är det så att historiens vingslag faktiskt slår precis just nu? Trots att effekten och kännbarheten av vingslagen är så oerhört ojämn. Somligas verklighet förändras på ett ögonblick. I andras vardag är vingslagens kraft knappt märkbar, annat än som en notis som flyger förbi i det ständiga nyhetsflödet. Men det sägs ju att en fjärils vingslag kan orsaka en tsunami på andra sidan jordklotet. Kanske kommer även dom som inte berörs i vardagen precis just nu, en gång i framtiden att titta tillbaka på den här tiden och se att det var NU det hände? Kan du och jag stå med rak rygg då? Fast det kan vi ju omöjligt att veta såklart. Om det vi upplever just nu är ett konkret skifte, om vi faktiskt är med när det händer?
För skiften sker ju hela tiden, och varje nivå har sina referenser. Inte minst i det egna livet. Varje beslut vi tar har på sitt sätt potential att vara avgörande. Sanningen är trots allt att vi först i efterhand vet om ett visst beslut faktiskt har lett i en riktning som förändrade allt.
Det är spännande att blicka tillbaka och fundera kring dom där ögonblicken. Dom som genom livet visat sig vara avgörande. Vissa är självklara såklart. När barn föds eller en närstående dör. Oåterkalleliga ögonblick som för alltid skiftat kursen på livets radar. För evigt tydliga markörer i den personliga loggboken. Tidens gång blir onekligen extra tydlig i en barnfamilj. Skillnaden mellan att leva med bebis, småbarn, tonåring och utflugna barn är ju tveklöst stor.
Hemma hos oss står stora H och lilla V på tröskeln till det där sista steget som barn, innan vuxenlivet tar vid och dom övar för fullt på att kasta loss. Jag funderar en hel del på vad det gör med oss som blir kvar i familjen. Vad som händer med dynamiken och hur den här epoken som väntar kommer att bli. Kanske framför allt när det gäller oss två som var en familj redan innan lilla V och stora H kom ombord. Vi som både är precis dom samma, men ändå helt förändrade. Vi som alltså blir kvar vid kaj när dom seglar iväg. Planen är nog att sitta still i båten samtidigt som vi till viss del byter besättning. Man vet ju som bekant aldrig hur länge stormen pågår.
Men nog känns det lite som om det stundar ett skifte i vår familjeepok. Och tänk va häftigt ändå, att jag får vara med när det händer.
