Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Björn Paijkull drev diskoteket Oscar från 1964, och senare hela Turisthotellet på Marstrand, till stängningen år 2004. Foto: Astrid Hasselrot
Björn Paijkull drev diskoteket Oscar från 1964, och senare hela Turisthotellet på Marstrand, till stängningen år 2004. Foto: Astrid Hasselrot

Minnesord Björn Paijkull

Björn Paijkull som 1964 öppnade ett av Sveriges första diskotek på Marstrand har avlidit vid en ålder av 80 år. Astrid Hasselrot minns sin goda vän.

Björn Paijkull är död, en sällsynt levande människa för mig och oräkneliga andra. Närmast sörjs han av hustrun Birgitta, sonen Mattias med familj samt brodern Gunnar. Björn växte upp i Göteborg, men valde tillsammans med Birgitta att leva och åldras på sin barndoms sommarö Marstrand. Han blev 80 år.

Teatern, konsten, gästfriheten och kärleken blev hans livs lysande grundfärger. Björns trofasthet var till sin karaktär livslång.

Som ung arbetade han med teaterförläggeri tillsammans med sin morbror Lars Schmidt. Atelierteatern i Göteborg, Sveriges första experimentella teater, blev därefter Björns sceniska hemvist. När den 1974 omformades till fri grupp valdes han till dess chef.

I fyrtiosju år drev Birgitta och Björn Galleri 1 inne i Göteborg. ”Sambandscentralen för konstlivet i Göteborg”, som Susanna Slöör skrev i Omkonst. Hela den svenska målareliten har visats där, före eller efter sin berömmelse.

På Marstrand öppnade Björn 1964 diskoteket Oscar i Turisthotellet. Birgitta och Björn drev senare hela hotellet fram till stängningen 2004. Oscar hade då hunnit bli Sveriges äldsta diskotek.

Jag minns en fullsatt kväll på vackra American Bar – när Eric Gadd skulle sjunga uppe på fästningen. Hur kronprinsessan Victoria kunde ta det lugnt med sina vänner vid runda bordet mot trappan, fredad från onödigt svassande. Medan Björn, två meter lång, hukade över menyn borta hos Gun-Marie från Coop för att närmare beskriva de vitlöksristade räkorna.

På Kvarngatans krön bodde vi grannar många år, i vintermörkret.

Satt man hos Paijkulls kunde det knacka på dörren vilken blåsvart kväll som helst. Ofta var det någon före detta sommarpersonal, som ville komma förbi och presentera en ny kärlek. (Förbi kom man inte direkt, ön ligger halvvägs till Pater Noster. Men Björn var ”krogbarnens extrapappa”.)

Hade jag något barnbarn hemma när Paijkulls kom på middag, så visste Björn att ha såpbubblor med sig. Med andlös närvaro åstadkom de sen tillsammans de riktigt stora, skimrande bubblorna.

Astrid Hasselrot