Kadir Meral, krönikör Kungälvs-Posten
Kadir Meral, krönikör Kungälvs-Posten Bild: Peter Engstrom

En lektion i samhällsekonomi

Nyligen fick jag en fråga från ett barn som undrade varför vi i Sverige inte trycker en massa pengar och delar ut till folk för att de ska få det bättre. Han hade snappat upp från vuxna i sin omgivning att det är sämre ekonomiska tider.

ANNONS

Att förklara i termer som marknadsekonomi, inflation och försämring av penningvärde skulle bli för abstrakt. Jag gjorde ett försök: Anta att du och alla dina kompisar fick en miljon kronor var och fick springa till affären för att köpa godis. Då kommer affären höja priserna eftersom alla ni har så mycket pengar och kan betala ändå. En hekto godis kommer kanske kosta flera tusen kronor. Oj vad dyrt, sa han och höjde på ögonbrynen. Ja, precis, och då är den miljonen du har i handen inte mycket värd.

Jag tror att han köpte min förklaring men jag är tveksam till om han innerst inne förstod sambandet helt och hållet. Sanningen är att många vuxna inte heller förstår sambandet mellan köpkraft och inflation. I dagarna är inflationen, det vill säga genomsnittspriserna jämfört med samma tid förra året, närmare tio procent. Hög inflation inträffar generellt vid högkonjunktur då konsumtionen och produktionen är hög, alltså under ekonomiskt bra tider. Men den nuvarande höga inflationen beror inte på att folk har för hög köpkraft. Nej, den beror på ökade el- och drivmedelspriser som i sin tur spiller över på produktionskostnader och livsmedelspriser.

ANNONS

Historiskt har man haft två effektiva åtgärder för att kyla ner inflationen. Det ena verktyget är penningpolitik där Riksbanken höjer reporäntan. Vilket man gjorde nyligen. Tanken är att folk som har lån får ökade räntekostnader och därmed lägre köpkraft. Det andra verktyget är så kallad finanspolitik. Med höjda skatter och minskade bidrag vill staten åstadkomma samma effekt genom att få folk att konsumera mindre och därmed dämpa inflationen.

Men penningpolitiken och finanspolitiken går inte alltid hand i hand. Den första är styrd av läroböckerna medan den andra är mer ideologiskt styrd. Därför lovade till exempel både den förra och den nuvarande regeringen att med bidrag, subventioner eller skattenivå se till att folk får mer pengar i fickan. Motsatsen mot vad Riksbanken gör alltså.

Och snart är det dags för lönerevision där fackförbunden kommer kräva höga lönepåslag för sina medlemmar för att de ska bli kompenserade för den höga inflationen. Detta i sin tur kommer leda till högre kostnader för företagen, som i sin tur kommer leda till höjda priser och därmed högre inflation. Löne-inflation-karusellen kommer snurra allt snabbare.

Det har uppstått en ekonomisk situation där läroböcker och politiken krockar med varandra. Där folkets begär och sunt förnuft inte överlappar. Förhoppningsvis kommer vi med sans och balans ta oss genom denna turbulenta tid. För att lyckas behöver folket och politikerna gå efter kompassen och inte agera populistiska.

ANNONS