Att vi behöver röra på oss varje dag är välkänt. Men många svenskar ”sportar” hellre framför teven än tränar själva. Idrott som utövas av andra kan verka betydelselös men är på många sätt viktig.
Sport förenar och inspirerar. Barn och unga får idoler och förebilder. Efter en bra fotbollsmatch på teve går de ut och kickar boll i sverigetröjor. Under OS leker de friidrott och hästhoppning och blir sugna på att testa nya sporter.
Lagidrott får ungarna att förstå att man med sina handlingar och sin attityd påverkar både sitt eget läge och andras – viktiga lärdomar som man tar med sig även utanför planen. I somras mötte vi en av handbollslandslagets målvakter under en promenad. Våra hundar blev väldigt förtjusta i varandra och jag tog tillfället att vara en pinsam mamma och berätta hur viktiga spelarna är som förebilder för min son och hans lagkompisar.
Vid internationella tävlingar som OS lyfts ofta en hel del politik och viktiga samhällsfrågor. Hittills i år har psykisk ohälsa och sexism varit tunga diskussionsämnen. Att elitidrottare lever under stor press är inget nytt, men risken för psykisk ohälsa har sopats under mattan. Det är bra även i ett bredare perspektiv att man nu vågar prata om det.
Att ett damlag får böter för att de har för mycket kläder på sig känns nästan overkligt. Det har blivit en snackis som, förlåt mig alla sand- och bollälskare, i mina ögon är en viktigare fråga än sporten i sig. Damerna från Norge straffades för att de hade på sig cykelbyxor som gick en liten bit ner på låret istället för de bikinitrosor som de enligt klädreglerna ska spela i (kombinerat med sport-BH). Det är ju helt bedrövligt att det ens finns regler som så uppenbart är formulerade för att tjejerna på beachvolleybollplanen ska visa mer hud och kropp än de manliga spelarna (som spelar i shorts och löst sittande linnen).
Idrottens inspiratörer finns på olika plan. Att Sarah Sjöström bara sex månader efter en komplicerad fraktur i armbågen har kommit tillbaka som en av världens bästa simmare är imponerande. Via mitt jobb har jag mött min livsinspiratör. En 85-årig dam som trots att man såg att hennes kropp var gammal och skinnet var tunt och skrynkligt, hade en spänstig hållning och rörde sig kvickt. Hennes blick var pigg och nyfiken, även om ögonen var lite genomskinliga, sådär som de kan vara hos äldre personer. Hon berättade att hon i över sextio år har lett gympapass varje vecka. Vilken förebild! När jag är över åttio (och hela vägen dit) vill jag vara lika pigg som hon.
