Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Peter Engstrom
Bild: Peter Engstrom

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Frida A Zetterström: Gammal kärlek rostar aldrig

Den gamla drömmen om att få ha en egen sliten jeep på parkeringen har funnits där sedan high school-tiden i Maine. Som en vision.

I ett grustag i den lilla staden Hampden, i delstaten Maine i det nordöstra hörnet av USA, lärde jag mig köra bil för 27 år sedan. Eller ja, lärde och lärde. Jag sladdade runt i min värdfamiljs röda Jeep Wrangler några gånger, och med nöd och näppe fick jag med mig ett körkort hem till Sverige. Jag minns att den första frågan på teoriprovet, ett 1,X,2-prov, var ”Who is secretary of state?” (rätt svar var ”Bill Dimond”) och att jag råkade svänga höger när dom sa vänster på uppkörningen men att inspektören sa ”It´s okey, you are a foreigner!” och gav mig godkänt ändå. Jag minns också att jag fyllde i att jag var lika lång som min kompis Amy som körde upp samtidigt som jag, för jag hade dålig koll på hur man översatte centimeter till feet. Körkortet var givetvis tämligen värdelöst här hemma, och i ärlighetens namn kunde jag verkligen inte köra bil, men kärleken till den där slitna jeepen har liksom legat och pyrt hos mig ända sedan dess. Den har vuxit till en del av min självbild.

Några år senare, på sent 90-tal, satt jag i en anställningsintervju och fick frågan: ”Om du skulle vara en bil, vilken bil skulle du vara då?” och svarade instinktivt: ”Jag skulle vara en Jeep Wrangler”. Utan att egentligen kunna motivera det med fler argument än att det var den enda modell jag hade någon form av personlig relation till. Och att den faktiskt kan ta sig fram överallt, oavsett förutsättningar. Jag gillar den idén, och jag hade liksom gjort den bilen till MIN i mitt sinne. Utan att den fysiskt fanns i mitt liv längre. Mer än som ett minne. Som en dröm.

Mitt intresse för bilar har sedan dess varit tämligen svalt. Jag har på riktigt varit nöjd om dom startar när man vrider på nyckeln, och jag väljer buss och tåg så ofta jag kan. Jag har kört samma familjefokuserade mörkgrå Ford Focus i 17 år, och jag har varit nöjd med det. Den bilen har passat våra olika faser i livet och jag är ju, för att uttrycka det milt, ointresserad av motorer. Men den där gamla drömmen om att få ha en egen sliten jeep på parkeringen har liksom alltid funnits där. Mest som en idé. Som en vision av att en dag få förverkliga en liten bit av min egen historia. Men det har inte varit läge. Andra prioriteringar och önskemål har fått gå före, och andra mål har varit viktigare att uppfylla.

Tills idag. För nu, 27 år senare, blev det äntligen läge. Det blev plötsligt dags att låta just den här drömmen få bli verklighet och ta plats. Och jag är genuint överraskad över hur glad jag faktiskt är över att jag hållit fast vid min dröm. Hur påtagligt det är att gammal kärlek – trots rost – faktiskt består.