Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Peter Engstrom
Bild: Peter Engstrom

Frida A Zetterström: Det är magiskt att bli uppslukad av jorden

Regnet fortsätter strila, men det rör mig inte. Naglarna får svarta sorgkanter, men vad gör väl det. Jag är som uppslukad av jorden.

Det är nått med jorden. Den svarta, blöta, doftande jorden. Det är något nästan magiskt, eller i alla fall lugnande med att få köra ner fingrarna riktigt djupt i myllan och röra runt. Att få släppa tanken på att inte bli smutsig, att få KÄNNA jorden i handen och få placera växterna så att dom vita spröda rötterna omsluts av jordens näring och styrka.

Regnet strilar konstant från den ljusgrå himlen den här lördagen. Dropparna kommer i blomspruteform, så där finfördelat och ihärdigt att det obönhörligen letar sig in precis överallt. I nacken, längs med armarna, upp under byxkanten och ner i stövlarna. Oavsett hur du står, går eller klär dig. Kommer du långsamt att bli blöt. Men just denna lördagsförmiddag spelar det ingen roll. För jag har jord upp till armbågarna och jag är lugn i sinnet. Smutsig och blöt. Men lugn.

Vi är vid vår sommarstuga på Tjörn hela den här helgen och jag har bestämt mig för att bygga pallkragar att odla i. Eller ja, bygga och bygga. Det handlar ju i ärlighetens namn mer om att montera ihop fyra färdigsågade brädor inköpta på Rusta, med redan ditskruvade gångjärn. Lite som en oerhört enkel ikea-möbel med andra ord. Sen staplar jag dom på varandra och fyller med jord. Och det är alltså den sista biten som fångar mig. Att fylla dom med jord. Jag har köpt en mängd säckar plantjord i Kållekärr och bär nu – i det strilande regnet – säckarna en och en, fram till mina monterade pallkragar. Jag lägger tidningspapper i botten och hivar sen i ett lager halvt förmultnade grenar och kvistar. Sen öser jag på med planteringsjord, varvar med lite barkmull, kogödsel och ännu mera planteringsjord. Jag öser och mixar. Jag rör runt med händerna och får jord upp till armbågarna. Regnet fortsätter att strila, och blandar sig med jorden som nu täcker i stort sett hela mig. Men det berör mig inte. Jag är som uppslukad av jorden. Får nästan tunnelseende och fokuserar bara i myllan. Tanken på att skapa en näringsrik, perfekt mixad jord för att kunna odla morötter, jordgubbar och sallad gör mig både förväntansfull och ivrig på samma gång.

När jag till slut går in för att byta till torra strumpor och fixa en sen lunch till en hungrig familj, konstaterar jag att jorden givetvis också har letat sig in under mina naglar likt svarta tunna streck som verkar stört omöjliga att få bort. Inte helt optimalt inför den fotografering jag skall ha i början av veckan med händerna i fokus. Men vad gör väl det. Jag skall ju plantera morötter. I jorden.