Jag vill stödja ”Uppgiven lärare” som i sin insändare i KP den 11/4-23 beskriver sin och många andras verklighet i skolvärlden . Jag känner igen allt och instämmer i allt. Jag har arbetat som ämneslärare för årskurs 4-9 i närmare 20 år. Jag har arbetat i vanliga klasser om ca 30 elever, ibland två klasser samtidigt men främst med elever i behov av särskilt stöd. En del elever har haft någon form av NPF- diagnos, andra har haft omfattande psykosociala problem som bland annat lett till svåra koncentrationssvårigheter, ångest och/eller obefintlig eller undermålig impulskontroll. De har naturligtvis behövt extra stöd i mindre grupper med välutbildade och legitimerade pedagoger.
År 2004 i januari fick jag en tjänst på en resursskola i en närliggande kommun som fungerade ypperligt. Efter några få år stängdes den eftersom alla elever ” skulle vara inkluderade i de stora skolorna med de stora klasserna., För vems skull kan man undra. Jag känner mig säker på att det handlar om pengar. En resursskola kostar pengar!
Men varje elev som misslyckas i skolan kostar också pengar!
Nu börjar man starta upp resursskolor igen! Vad kostar det att bygga upp och snart avveckla för att återigen bygga upp. Det är ju inte så att behovet av särskilt stöd ändras över tid, det är konstant,
Nu är jag inte bara lärare utan politiker också, i och med det, ser jag att det som nödvändigt att vi får in mer medel, det vill säga pengar, till skolorna. Vad sägs om att höja kommunalskatten och satsa på kvalitativa skolor för alla?
Då behöver vi inte lägga pengar på vakter och poliser i skolan, inte heller på låsta grindar och staket.
Anette Gallo-Marchiando
Vänsterpartiet i Kungälv