Ska den tidigare verksamheten på platsen styra bebyggelsens omfattning och utformning? Det låter kanske lite konstigt men så verkar det faktiskt kunna bli. I en artikel om planeringen av Kexstaden (KP 6/12) kunde vi läsa: ”Med tanke på miljösanering, högvattenskydd och geoteknik kommer det att kosta exploatören ganska mycket att bygga där. Om det ska finnas en ekonomisk bärighet i detta kan det inte bli trevåningshus i trä, säger Amela Keserovic" (projektledare för planprogrammet).
Det finns föroreningar i marken inom den så kallade Kextomten. Efter mer än hundra år av industriverksamhet är det inte konstigt. Men det som är konstigt, och intressant, är hur detta kopplas till det som ska byggas på platsen när Orkla lagt ner sin verksamhet. Ju mer föroreningar som ska tas om hand, desto högre exploateringsgrad påstås krävas. Och omvänt, om marken inte innehållit föroreningar skulle exploateringen bli billigare och en lägre exploateringsgrad skulle bli möjlig. Kexstaden skulle då kunna bli något som platsen är lämplig till och som många skulle önska sig.
Men vad gäller egentligen? Sanering av området är ett måste om något annat än industriverksamhet ska kunna finnas där. Även om hela området skulle omvandlas till park skulle sanering krävas. Och det är förorenaren som ska betala. Det är en grundläggande princip i miljöbalken (2 kap 8 §).
Att naturgivna förhållanden, såsom bärighet, stabilitet och översvämningsrisk, fördyrar och ingår i exploateringskostnaderna är givet. Men inte saneringen. Följden av Orklas och kommunens resonemang innebär ju att exploatören tar ut saneringskostnaden i samband med exploateringen och överför kostnaden på kommuninvånarna för framtiden: en stadsdel med höga byggnader som inte står i samklang med omgivningen, begränsade gröna miljöer, och inte minst en trafikbelastning som skapar dålig miljö i centrala staden. Vi får ärva en stadsdel som vi inte ville ha därför att förorenaren slapp betala.
Olof Stenlund