Vi bygger vårt bo i ett stort kastanjeträd. Från morron till kväll letar min käraste och jag kvistar och annat skrufs. Vi plockar skräp som människor slängt. Vi samlar, flätar och donar.
”Det blir en torr och fin sommar för skatorna bygger högt i år”, säger de gamle och följer intresserat vårt arbete från sina fönster. De bor en och en i varje lägenhet. De har haft sina bon, sina ägg, sina ungar. Så de vet en hel del om kärlek och hopp. Om glädje och förväntan. De hejar på oss när vi jobbar, vi är deras Skat-TV. ”Skator är vackra och intelligenta”, säger de. ”Kul att kolla på sen när de uppfostrar sina ungar”. Ja Vänner, jag har lagt mina ägg och ni ska få se.
Men så en dag kom kriget. Vårt bo skulle förintas. Så löd ordern. En människa hade stört sig på vårt bo, ringt Brf och klagat: ”RIV skatboet”. Varför? Vad har vi, två fredliga och försvarslösa fåglar, gjort den människan? Hackat hen i häcken? Nä. Kanske för att vi skrattar hest när en katt närmar sig? Ett varningsläte, vår ”Hesa Fredrik”.
Och varför fick inte alla våra vänner i husen omkring ha synpunkter? De som gillar oss. Då hade det blivit ett unisont NEJ till rivning. Agerar den djurfientliga personen på samma sätt mot bon med koltrastar, rödhakar, lövsångare?
Våra människovänner kom ut och hindrade HSB-rivaren. Puh!
Nu lever vi på hoppet.
Snart grönskar kastanjen och vårt bo döljs av löv och blommor. Lyssna på Evert Taube:
”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill jorden vi ärvde och lunden den gröna sluta att utrota skogarnas alla djur”
Låt dem få leva, de är ju så sköna”.
FRU SKATA
(Brf Skogsbrynet)