Vi biter oss kvar så knogarna vitnar. Likt ett beroende. Fossilfestar och stillar strimmor av ångest med att någon annan, någon annanstans ändå är aningen värre. Unnar oss.
Vi kan för allt i världen inte ge upp flyget till solen. Vi villhöver en fräsch ny topp till festen och vi blundar för att våra pengar investeras i oljebolag i Arktis så länge det ger bäst avkastning och extra klirr i kassan. Så att vi har råd med räkfrossa varje fredag och en plastpåse för halva priset att bära hem kalaset i.
Vi skyller på politiker när det känns obekvämt. Eller så duckar vi att beröra ämnet helt och hållet. På jobbet, med vännerna och på släktkalas. Vi mumlar något om att vi vet att vi borde.
En del av oss har länge levt i tron på att om vi får tillräckligt mycket kunskap kan vi fatta kloka och rationella beslut.
Det skulle i så fall betyda att om det sker tillräckligt mycket forskning om klimatkrisen kommer människan att ställa om från fossila bränslen. I så fall skulle mer ha hänt sedan Bruntlandsrapporten skrevs för 35 år sedan.
Det finns ett tydligt gap mellan forskning och handling och media famlar där emellan, ständigt i jakt på rubbar med bäst klickfrekvens.
Beteendeförändringar uteblir.
Vi är inte mottagliga. Så länge vi ser omställning som ett angrepp på våra livsstilar och på vår frihet kommer det inte att bli mycket till omställning. Bara en resa till och så vidare.
Det som gör att jag väljer att trampa fram, kanske skapa irritation och troligtvis inbringa dålig stämning är att jag är jävligt orolig. Våra barn och unga tappar hoppet om framtiden. Mycket på grund av hur vi agerar eller främst inte agerar.
Och när hoppets tar slut, vad blir det då kvar?
Det finns inga anonyma möten för att ta plats på. Konsekvenserna kommer att drabba våra barn.
Vi måste kavla upp ärmarna och inse att omställning inte handlar om uppoffringar utan snarare om överlevnad och respekt.
Det är företagare och föräldrar som kommer gå i bräschen. Vi som i det långa loppet har allt att vinna.
Maja