Min pappa är cancerpatient i Kungälv för andra gången. Han gick nyss igenom en åtta timmar lång öppen buk-kirurgi, och får nu cellgifter. Han har tappat minst 15 kilo efter operationen. Till och med de som har turen att inte själva vara drabbade av cancer/anhöriga till en cancerpatient har nog ett hum om vilka biverkningar en sådan behandling innebär, och jag blir så otroligt förbannad över det systemfel som genomsyrar vården i hela landet, men framförallt i Västra Götalandsregionen.
Jag var hos pappa över långhelgen och han hade otrolig smärta i magen till följd av medicinerna, han kunde knappt stå upprätt. Eftersom dagvården hade stängt på grund av helg fick vi åka in med honom till akuten, där han satt i tre timmar utan att få hjälp, så vi åkte hem igen. Sönderstressade sköterskor sprang runt överallt för att ta hand om alla, och det var så mycket folk att kön slutade utanför ingången.
Hur kan det komma sig att det vid ett sådant här tillfälle inte finns jourläkare som kan kallas in mot extra ersättning? Hur ska en enda läkare och några sköterskor kunna klara av det här? Hur ska man prioritera? Och framförallt, varför måste patienter med alla möjliga besvär, från stukade fötter till cancersjukdom, behöva trängas på en och samma akutmottagning?
Sverige är det land i världen som har högst marginalskatt. Av min mammas lön går nästan hälften (!!) till staten, kommunen och regionen. Man undrar var pengarna egentligen hamnar? Hur kan ett sådant land, och en av landets största regioner, inte ha råd med fler läkare och eventuellt specialmottagningar för akuta besvär inom olika sjukdomsgrupper?
Kvällen efter det misslyckade besöket på akuten fick pappa en ytlig blodpropp i armen till följd av en inopererad medicin-dosa. Det står i informationen han fick vid denna operation att han ska söka sjukvård vid en sådan propp. Idag skickades han ner från dagvården till akuten, då tydligen ingen läkare på sjukhuset hade tid. När jag pratade med honom nyss hade han fortfarande inte fått hjälp.
Förbannad dotter