Min morfar som närmar sig 90 år har haft Alzheimers sedan många år tillbaka, det sista har han blivit mycket sämre och är nu i slutskedet av sin sjukdom. Även om många saker har förändrats i hans personlighet har han en sak kvar som aldrig verkar försvinna, nämligen hans envishet. Han vägrar att ta emot någon form av hjälp.
En människa som är en fara för sig själv eller för andra i sin omgivning kan per definition bli förklarad som omyndig och då bli tvungen att ta emot den hjälp som erbjuds.
Den senaste tiden har han klippt av strömförande kablar, gått ut i minusgrader utan ytterkläder, ramlat ute i mörkret och inte kunnat ta sig upp igen, fått människor runtomkring att känna sig hotade och varit helt oförmögen att sköta sin hygien eller toabesök sedan flera månader tillbaka, för att bara nämna några saker.
Om inte detta är att vara en fara för sig själv vad är det då?
Tydligen faller detta inte in under denna definition och därmed har alla dörrar stängts för honom att kunna få någon hjälp då han inte vill ta emot den.
Detta har åtskilliga gånger påtalats av oss anhöriga och det har påpekats att situationen är ohållbar. Alternativet vi anhöriga har fått till oss är att lura i väg honom till någon form av vårdinrättning (om en sådan kan bli tillgänglig).
Att låta en person gå så här, rent ut sagt i misär, är enligt min uppfattning långt ifrån människovärdigt. Vad som om möjligt är ännu värre än misären självt är just detta, att det anses helt okej att lura en gammal människa, i stället för att bara bestämma ”nu ska du få hjälp för det behöver du”!
Bekymrat barnbarn
LÄS MER:En Marknadsplats som blev genomfartsled
LÄS MER:Mer liv med bil på Västra gatan?