Med bestörtning läser jag KP från 25 februari (”Karebys skolpersonal utsätts för mordhot och sparkar”) om situationen vid Kareby skola . Personal utsätts för hot, våld och kränkningar. Hotsituation med dödligt vapen har förekommit.
Skolan är en låg- och mellanstadieskola och de äldsta eleverna är i 12-års åldern.
Hur är de möjligt i detta lilla, men växande samhälle på landsbygden i Kungälvs kommun?
Vad har gått snett när detta kan hända och skolpersonalen inte kan reda ut situationen utan tvingas inkalla skyddsombud? Skolan säger sig känna till situationen och att det är olyckligt att man inte kunnat förebygga och förhindra. Vilket trams! Olyckligt är ett svagt ord i sammanhanget. De är mycket, mycket värre än så.
Märkligt är att skolan säger sig känna till problematiken men det är först när problemen drabbar personalen som det skrivs i tidningen. Hur har barnen haft det hittills ?
Var finns föräldrar i sammanhanget? Vad är deras ansvar? Är de inte läge att allvarligt fundera över föräldraansvaret? Barnens beteende skapas väl i hemmet? Vad ger vi barn för normer?
Pratar man i hemmet om normer, värderingar och beteende? Sitter man vid köksbordet och vardagspratar om dessa frågor? Eller är livspusslet så tight att detta inte hinns med. Är ”egentiden” så viktig att barnen glöms bort?
Skolan har en viktig del i lösningen men utan föräldraengagemang kämpar man nog i motvind.
Föräldrar kräver med rätta att skolan ska fungera väl. Kan inte skolan då kräva att föräldrar mangrant infinner sig till extrainkallade föräldramöten för att ventilera vad man tillsammans kan göra för att ge barn och skolpersonal en trygg miljö.
Vi måste ”stämma i bäcken”
Bekymrad morfar