Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Många av mina kollegor gråter under sina arbetspass av förtvivlan att ha känslan att inte räcka till att inte göra ett tillräckligt bra jobb. Det skriver signaturen ”Ledsen undersköterska som snart inte orkar mer” om sin och kollegornas arbetssituation. Arkivbild Bild: Jari Välitalo
Många av mina kollegor gråter under sina arbetspass av förtvivlan att ha känslan att inte räcka till att inte göra ett tillräckligt bra jobb. Det skriver signaturen ”Ledsen undersköterska som snart inte orkar mer” om sin och kollegornas arbetssituation. Arkivbild Bild: Jari Välitalo

Vår status som undersköterskor skulle höjas – var tog löftena vägen

Många av mina kollegor gråter under sina arbetspass av förtvivlan att ha känslan att inte räcka till att inte göra ett tillräckligt bra jobb. Det skriver signaturen ”Ledsen undersköterska som snart inte orkar mer” om sin och kollegornas arbetssituation.

Detta är en insändare. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att jobba med våra äldre på boendena här i kommunen är tufft, våra scheman är hemska och vi flyttas på som boskap. Samtidigt ska vi vårda våra äldre och trösta dem när de är ledsna och ge en värdig vardag. Vi ska göra genomförande planer, vara ombud för olika saker så som hygien, kost, beställa varor, gå på möten. Vi springer lite fortare, vi ska lära upp nya kollegor och vikarier, vi ska städa, tvätta, fixa frukost, lunch, middag. Samtidigt så ska vi kanske vara på två till tre olika avd under samma pass, vara ensamma med mediciner för många boende.

Många av mina kollegor gråter under sina arbetspass av förtvivlan att ha känslan att inte räcka till att inte göra ett tillräckligt bra jobb. Många av oss blir sjukskrivna när våra hjärtan brister och våra kroppar inte orkar mer.

Under pandemin fick vi applåder och lovord om bättre löner och bättre arbetsvillkor, att våran status som undersköterskor skulle höjas. Vart tog dessa saker vägen? Vi jobbar mera och tuffare med mindre personal, vet inte alltid var man ska jobba. Man får kolla sitt schema varje dag på datorn om något har ändrats, vilka som är sjuka. Man har ofta ont i magen innan man sätter foten på jobbet.

Så ni som bestämmer här i kommunen: när infrias era löften om mer utbildad personal, bättre status och löner? För just nu känner många av oss bara som huvud som springer och att våra utbildningar som undersköterskor inte betyder någonting. Jag vill kunna säga stolt att jag är en undersköterska som jobbar på ett äldreboende. Vi som jobbar är värda mer för dem som bor på våra boende runt om i kommunen. Vi är samma personal som de känner igen som ger de trygghet i deras liv.

De behöver oss, de behöver trygghet, en kram att bara få bli hörda – inte massa olika personal.

Jag har mist många kollegor sista tiden som inte orkar mer.

Gör om, gör rätt. Jag vill inte mista flera. Våra äldre är värda så mycket mer än sönderstressad personal. Dags att lyssna på oss som jobbar på golvet – snart har ni kanske inga utbildade kvar.

Ledsen undersköterska som snart inte orkar mer

LÄS OCKSÅ: Måste ta ett helhetsgrepp på undersköterskornas situation