En gammelkärring utan bil och med en pension under existensminimum undrar:
Hur är det tänkt att vi panchisar ska ta oss till den eminenta Återvinningsstationen? Jag har inte en krona över till taxi. Men jag är nöjd med att jag, en 85-åring, är bra på att gå.
Så jag lastade min dra-maten-väska med gamla karotter, kastrull, stekpanna, köttyxa, gammal dator och ett par gardinstänger, drog och vandrade från centrum i Kungälv till Tippen i Munkegärde. Det visade sig vara förenat med livsfara.
Smal väg. Ingen gångbana. Blev flera gånger nerträngd i diket av dammande lastbilsjättar, till sist ramlade jag – med köttyxa och allt – i lerdiket.
Hörde av en vän i Tyskland att man i hushållen där sorterar som vi gör här, men att pensionärer ett visst datum i månaden får ställa ut skrot som ett fordon hämtar och tar till Återvinningsstationen. Gratis.
Men i Sverige måste vi panchisar utan bil och utan pengar trängas med uttjänta elektronikprylar och metallskrot i våra ekorrbon tills Horn-Pelle kommer och smälter ner rubbet.
K I Nord Persson