Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ett vittnesmål från en korridor

Det jag upplevde och det jag såg var sjukvårdens förfall och den förnedrande behandlingen av sjuka människor (de flesta äldre). Det skriver signaturen ”LOJ” i ett debattinlägg om sin vistelse på sjukhuset.

Detta är en insändare. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vaknade på torsdagsmorgonen yr, illamående och allmänt svag i ben och armar. Med hänsyn till min höga ålder kände jag vid 10-tiden på dagen att det var tillrådligt att söka vård. Med min sons hjälp tog jag mig till akutmottagningen Kungälvs sjukhus. Efter inskrivningen och den rutinmässiga provtagningen hänvisades jag tillbaka till väntrummet, men eftersom jag med hänsyn till mitt tillstånd insisterade jag på att få en liggplats och efter en stunds sökande fann man en ledig säng och i den fördes jag ut i korridoren. Efter c: a tre timmar kom en doktor och meddelade att hon inte kunde se några kända symtom av proverna att döma, men att jag skulle transporteras till röntgenavdelning för en magröntgen. Denna skedde vid femtiden på eftermiddagen. Och efter ytterligare två timmar kom en annan läkare än den som jag talat med tidigare på dagen. Jag kände mig då något bättre bedömde doktorn att jag kunde skrivas ut. Detta var händelseförloppet under de nio timmar jag vistades på mottagningen.

Det jag upplevde och det jag såg var sjukvårdens förfall och den förnedrande behandlingen av sjuka människor (de flesta äldre) Vi var nio patienter som låg på rad i korridorerna. Diskretion och integritet som alltid varit viktigt inom sjukvården finns inte längre. Alla samtal mellan vårdpersonal och patienter når alla som vistas där. De kläder man fått ta av sig ligger slängda i fotända av britsen (Min nyinköpta rock låg mestadels på golvet). Min säng tar plats i korridoren och den yta som finns kvar belamras oavbrutet av vilsna patienter och anhöriga, personal och sångtransporter i en oupphörlig ljudlig ström. Där låg jag med min fulla spypåse och väntade på hjälp och kände mig så liten och obetydlig och tänkte att vi alla som låg där var för många för att samhället skulle ha tillräckliga resurser för att hjälpa oss på ett värdigt sätt.

Ja. Kanske är det så att vi är för många äldre, som belastar vården. Vad gör vi då?

Jag är inte otacksam för den hjälp jag fick, men det var en obehaglig dag av oro, stress och lång väntan på en mycket obekväm plats.

Hos vem skall jag klaga? Ja inte på sjukvårdspersonalen, som gör vad de kan och mer därtill.

Politikerna säger att de inte kan ta ut mer i skatt av befolkningen. Kan man minska antalet sjukvårdssökande genom prioriteringar? Det har visat sig vara svårt av de försök som gjorts. Kan man föra över medel till sjukvården från regionens andra verksamheter? Ja, det beror nog på vem man frågar!

En sak står dock klart för mig och många andra: Något måste göras för att förbättra sjukvården och i synnerhet akutsjukvården. Det yttersta ansvaret vilar på våra regionpolitiker och indirekt på oss själva. Vi borde solidariskt engagera oss mera och tvinga fram förändringar i det kaotiska tillstånd som för närvarande råder inom vår sjukvårdsorganisation.

LOJ

LÄS OCKSÅ: Är de inte rädda om sina barn?

LÄS OCKSÅ: Vart har Kungälvs själ tagit vägen?