Ettårsjubileum brukar oftast benämnas med god ton. Men inte denna gången. Ett år av fjärrundervisning. Ett år av press, stress, ansvar, dåligt psykiskt mående, ensamhet etc. Ett år av vår gymnasietid, av vårt liv. Såklart, alla har fått göra uppoffringar. Men vi har dragit ett stort lass. Tro mig, ingen av oss gymnasieelever kommer någonsin att tycka att vi drabbats värst av alla, för vi vet att det inte stämmer. Utan att benämna grupper som har det värre kan vi alla förstå att det är tufft för varje enskild individ. En pandemi som ingen räknat med, men som alla tar del av.
Det har gått ett år sedan vi gick på distansundervisning. Ett år som dragit ner oss elever till en nivå som, i alla fall jag, inte trodde jag skulle nå. Motivationen är på botten precis som glädjen i att vilja lära sig mer, lyssna och uppnå bra betyg för att sedan kunna komma ut i vuxenlivet förberedd och redo. Detta ska vara våran push till att ta det steget. Tre år som ska ge utbildning, lärdom, glädje, styrka, kännedom om oss själva, kännedom om vem vi vill vara och hur vi vill uppfattas, men som i stället just nu tenderar att bli motsatsen.
Jag vet att jag inte talar för mig själv när jag skriver att sitta hemma vid en dator utan socialt sammanhang i ett år, har knäckt oss. Vi är desperata efter en skillnad. Jag måste säga det, läget för oss är värre än vad någon kan förstå. För så är det. Precis som vi inte kan förstår hur det är för vården, kan ingen förstå hur det är för oss. Människor är förvisso bra på att visa empati, men att förstå vår situation kommer bara vi som varit här göra. Den frustration och desperation som finns hos oss när man har öppet skidorter, gallerior, gym, paddelhallar och pratar om att öppna upp för publik i allsvenskan går helt enkelt inte att beskriva. Att dessa saker prioriteras framför vår utbildning och vårt välmående är helt ofattbart.
Vi kan inte förstå hur man som makthavare själv kan känna sig nöjd med att det ser ut såhär. För uppenbarligen är man nöjd. Man har bestämt att det är vi gymnasieelever som är den största boven i dramat, att det är vi som är dom värsta smittospridarna. Men har man testat något annat? Nej. För ett år sedan bestämde man att gymnasieskolorna ska stängas för att minska spridningen. Men uppenbarligen har läget inte blivit bättre. Vi är inne i en tredje våg och man tror fortfarande på teorin att det är vi, som dessutom suttit hemma under ett år som fortfarande sprider smittan mest. Vi behöver en förändring och vi behöver att ni faktiskt tar ansvar och testar att stänga ner andra samhälleliga mötesplatser. Vi behöver en förändring som ger oss vår utbildning och vårt välmående tillbaka. Som visar på att ni bryr er om oss, för just nu känner vi oss svikna. Och tro mig, ingen av oss är oförstående om att läget är kritiskt eller att vi behöver hjälpas åt. Vi har dragit ett stort lass men det är dags att börja prioritera oss nu. Vi gör allt vi kan för att hålla humöret uppe för allas bästa, men vi är desperata efter en skillnad i hur läget hanteras nu.
Vi behöver inte längre höra ”håll i och håll ut”. Vi behöver komma till skolan för att vår utbildning och vårt psykiska mående ska återgå till en stabil grund att bygga vidare livet på.
Elev från Mimers Hus gymnasium