En vinterdag 1969 reste jag till Marstrand för att berätta för ett antal judiska flyktingar från Polen om hur den svenska riksdagen fungerar. De lyssnade ivrigt och någon frågade när han kunde få jobb som läkare. Det kunde jag givetvis inte svara på men sa att det säkert kommer att ordna sig i sinom tid.
Det krävdes ju en hel del kompletteringar.
Antisemitismen i Polen var stark och många judar flydde till andra länder. De fruktade det värsta. Erfarenhet från Förintelsen fanns kvar. Det var säkrast att ge sig av. Av ca 25.000 kom omkring 3000 till Sverige. De placerades på olika förläggningar och ett par hundra kom till Marstrand i november 1969. Det var vinter och kallt, särskilt detta år. De skulle lära sig svenska, och det gjorde de med besked - sex timmar om dagen varje vecka. De fyllde de tomma hotellen. Och fick fick fem kronor om dagen i fickpengar. En del tog lite extra jobb i den fiskindustri som då fanns kvar. Helgen var fri. Det var blandade åldrar och civistånd.
Om detta berättar Anna Grinzweig Jacobsson i boken ”Flykten till Marstrand” (Korpen 2020)
Det är en oerhört intressant läsning. Grinzweig låter ett femton-tal flyktingar berätta om varför de flydde, hur de kom till Sverige och varför just till det vindpinade och det karga Marstrand med ett par hundra invånare men som på somrarna var seglarnas paradis. En av dem kom sedan att årligen segla i dessa farvatten och upplevde gamla minnen. Anna var sex år när hon kom.
Författaren berättar också om hur väl Marstrandsborna tog emot dem. De få ungdomarna på ön fick kamrater och man festade tillsammans på Grand hotell. Eller på Porto Franco som mindes om slutet av 1700-talet då Marstrand var friort/frihamn för bl.a. judar. I övriga Sverige var de portförbjudna.
Svensk ambassadpersonal i Warszawa rapporterade hem till Utrikesdepartementet om situationen för judarna och hjälpte dem tillrätta. Avgörande var ett tal som utrikesminister Torsten Nilsson höll i juni 1968 på den socialdemokratiska partikongressen där han fördömde regimen i Polen. Det gav signaler till ambassadpersonalen i Warszawa. Chefen hade angett riktningen.
Det talas numera om antisemitiska strömningar i Sverige men ingen av dessa flyktingar säger ett enda ord om antisemitism, tvärt om. De finner sig väl tillrätta och efter att de lärt sig svenska blev de så småningom bl.a. väletablerade läkare, lärare och forskare. I Polen hade de flesta fått god grundutbildningen, en del var redan etablerade som yrkesmän men en utbredd antisemitism drev dem, som sagt, på flykt.
Det talades mycket litet om denna ”flyktingvåg”. Det är svårt att veta varför men olika orsaker manade till försiktighet.
Evert Svensson