Jag hoppas att våra politiker förstår att vi just nu bränner våra ljus i båda ändar inom förskolan i Kungälvs kommun. Kom ut i verksamheten och se hur vi krigar varje dag. Jag har valt detta uppdrag för att jag anser att barn är det viktigaste vi har. Vi pedagoger kan inte skydda oss och välja att arbeta hemifrån.
Föräldrars hämttid är fortfarande densamma trots att många inte har någon restid längre på grund av arbete i hemmet. Det går även fint att storhandla och ogenerat uträtta ärenden under förskoletiden enligt vissa. Nu har min ork sinat, pandemi eller ej – respekten för oss som arbetar inom förskolan finns inte. Jag orkar inte pussla mera och hålla uppe fasaden. Jag har jobbat så många timmars övertid så jag är på väg att spricka. Många sömnlösa nätter har blandats upp till en grå sörja där det i slutändan blir avslag på vikarier. Vi har en läroplan att följa men nu handlar allt om att få ihop dagen. Det går dagar då jag inte ens hinner gå på toaletten. 15-timmarsbarn är fortfarande välkomna trots att vi går på knäna. Inskolningar ska bedrivas och vi blir ifrågasatta då dessa till viss del behöver bedrivas utomhus. Ska det behöva ske olyckor i verksamheten innan alla brister uppmärksammas?
Vi tar emot sjuka barn, ringer hem, blir utskällda av föräldrar för att dagen därpå upprepa samma procedur. Vi pedagoger är en stolt arbetskår som håller skenet uppe men nu är min gräns nådd. Jag har älskat mitt jobb, men ge mig rätt förutsättningar att lyckas. Hjälp!
/Förtvivlad förskollärare