Hur gick det i kommunfullmäktige med ”Policy om Framtidens LSS-bostäder” som vi skrev om i insändaren ”Kommunen kringgår LSS-lagen – lastar över ansvar på anhöriga”? Många ville återremittera förslaget men en knapp majoritet drev igenom att beslut skulle tas på sittande möte.
Hur kommer denna märkliga policy att användas? Även om flera politiker uttryckte att alla ska få den hjälp de behöver så framgår det inte av policyn.
Enstaka delar i policyn är bra, t ex att behovet av LSS-bostäder alltid ska ses över vid planering av nya bostadsområden.
Men hur ska det gå till när de som är i behov av en LSS-bostad förväntas ordna den själv? Det går inte att skaffa en lägenhet på stan och förvänta sig att man får en LSS-insats i den. En LSS-bostad är inte bara golv, väggar och tak utan även omvårdnad. Begreppet är definierat i Socialstyrelsens ”Bostad med särskild service”. Det är bara de som verkligen har behov av en LSS-bostad som beviljas det. Och självklart är det kommunens ansvar att skaffa fram LSS-bostaden. De som har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning kan ibland klara sig i en egen, vanlig lägenhet, men skulle då behöva tillräckligt med stöd från kommunen för att inte behöva förlita sig på anhöriga för ett drägligt liv.
Många har reagerat på att politiker i kommunfullmäktige jämförde med tiden på Stretered, en institution som stängdes i slutet av 80-talet. Jämförelser med så gamla förhållanden visar bara att politikerna inte har hängt med i utvecklingen. 1994 kom LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Trots att lagen kom till i en tid med dåliga statsfinanser arbetade politiker, sakkunniga och civilsamhället gemensamt mot samma mål och skapade en lag som håller än i dag. Tyvärr har lagen urholkats av kommunernas och Försäkringskassans tolkningar av rättsfall och den förändrade människosyn som alltmer breder ut sig. Mycket av FUB-rörelsens arbete idag handlar om att återupprätta LSS.
FUB KUNGÄLV, Ewa Ottosson
LÄS MER:Kommunen kringgår LSS-lagen – lastar över ansvar på anhöriga