Tack, Karin Henriksson, för din krönika den 11 februari.
Sedan länge undrar jag också om var visionerna finns för Kungälv. Hur staden vill locka och bli sedd av besökare, hur man vill berätta sin historia. Eller vill man inte?
Tänk dig att du kommer till Kungälv som besökare, från Sverige eller utomlands, eller du vill turista på hemmaplan. Du har hört talas om fästningen, kanske den gamla trästaden. Statens Fastighetsverk har några informationstavlor utanför fästningen. Visserligen läsvärda men det gäller att vädret är hyggligt.
I övrigt - inget museum, ingen turistinformation, inget besökscentrum.
Du vill säkert veta mer. Hur detta en gång var en del av Norge. Om resten av den gamla staden. Hur den slingrade sig från förgreningen av Göta och Nordre Älv och gränsande till berget Fontin. Om den gamla barockkyrkan, trästaden med hus ända från 1600-talet. Stadens industrier som glasbruk, kex, ABC-fabrik. Bandy, rodd, en operastjärna, ett dansband. Gränstrakter med handel och en bygd som sträcker sig ända till kusten.
Vilken stad i Sverige, eller annorstädes, med den historien har inte ett museum? Hela berättelsen finns ju till och med dokumenterad genom ett fantastiskt broderi som idag finns magasinerat i en källare!
Kungälv i mina ögon beter sig som en tonåring med dåligt självförtroende. Som tycker att familjens historia snarast är pinsam och inget att visa upp men som gärna lockas av det moderna som shoppingcenter och höghus.
Till skillnad från flera av våra grannkommuner såsom Ale och Lerum är Kungälv en gammal stad och inte bara en förort till Göteborg. Vill vi bevara detta eller förvandlas till en sovstad med bostäder för pendlare?
Kanske finns det rum för båda? Både för en levande gammal stad som stolt vågar visa sin historia och för nybyggnation, likt Kungälvs slogan löd: Med hjärtat i historien och blicken mot framtiden.
Flera insändare på samma tema har skrivits av engagerade invånare till våra politiker men sällan ser man svar.
Är det dags nu?
Ulrika Linge